Vägen till Nove Lo, Vides lillasyskon

Vi har det så bra, i vår lilla familj. Livet är ett intensivt bebisliv. Nove Lo mår bra.
Men... Ikväll, som alla kvällar, saknar jag Vide sjukt mkt. Det är så konstigt. Slängs mellan massa känslor hela tiden. Kan fortfarande komma på mig med att få dåligt samvete när jag känner mig glad, på riktigt glad. För den viktigaste som finns dog ju. Då kan jag ju inte vara glad.
Nu finns det en till som är viktigast. Som gör mig bubblande lycklig varje dag. Men Vide dog. Jag saknar honom så jag tappar andan. Känslan är plötslig och absolut.
Samtidigt har vår familj, med ett barn i vagnen/sjalen och ett i hjärtat haft en jättefin dag. Vi har geocashat lite och Nove har badat. Suttit mycket tillsammans och bara njutit av att få vara vi. Tittat på simning, det är ju vm. Vardag. En ny vardag. Allt, alla förändringar, allt nytt, måste jag tolerera att göra utan Vide. Jag hatar det. Att allt ska göras utan Vide.

Här är vår dröm nybadad.

Det är fantastiskt att ha Nove Lo hemma på utsidan. Vi njuter. Och förundras. Och gråter. Och svämmar över av kärlek. Till båda våra barn. Vågar känna igen. En sån lättnad det är, att allt gick bra.

Igår var det Vides 13-månadersdag. Vi var i minneslunden. Nove i vagnen. Vad jag grät, de får aldrig träffa varandra...
Älskade familj. Så vacker och så sorglig.
Vi har ju en plats till Vide på lotten också. Var där i tisdags, då var mamma med. Så fint.
Tänkte berätta mer om vår första vecka från födelsedagen i morgon eller så.