Vägen till Nove Lo, Vides lillasyskon

Längtan!
Bäbisen har visat sin rörlighet för båda mammorna alldeles nu. Älskar när Sara får känna ordentligt.

Snart sjukgymnastik och akupunktur.

Nove Lo är en riktig yogabäbis. Trycker sig hit och dit i magen. Det är mysigt!
Men jag saknar Vide så mycket! Idag gör det himlans ont. Stora stora Vide, skulle varit nio månader snart. Ännu en ålder jag inte vet mycket om och förstår. Vad kan bäbisar då?

Att vara lycklig samtidigt som sorgen river, det är en konstig konstig känsla.

Februari är inte min favoritmånad. Ens när jag är var som jag lärt känna mig själv. Nu när jag lär känna mig själv igen verkar det inte ha ändrats.
Det kanske är dumt uttryckt. Men ibland känns det så. Som om det är så mycket nya tankar och känslor i mig med sorg att jag måste lära känna mig på nytt.
Fast mer och mer blir likt, jag kommer sakta tillbaka. Tankarna fungerar oftast, när de inte sliter med oro eller ångest. Jag är jag. Men med nya sidor. Både bra och dåliga.

Oj, det blev inte som jag hade tänkt.
Hade tänkt berätta att vi har tankat en massa sol idag. Sol och natur. Med två riktigt bra människor!

Trött trött trött trött trött. Trött. Och rätt nöjd.

Bäbis mår bra. Bäbisen mår bra.

Börjar lära mig nu. Att när vissa viktiga undersökningar är gjorda (läs ultraljud) sover jag. Hur mycket som helst. I alla fall när de gått bra, vilket ju är fallen hittills.

Vårt kök och halva vår hall blev hastigt och lustigt utan golvmatta i morse. Det luktar konstigt och är inte så trevligt här.
Så vi åkte iväg och åt lunch. Plötsligt när vi ätit blev jag så trött att det på riktigt blev svårt att röra sig. Hemma sov jag ett par timmar. Är trött som en tokig fortfarande. Så nu väntar några sovaifatt-nätter framöver. Kanske ska sova nån timme till nu med?

Dagen har varit konstig. Lycka över lilla Nove Lo. Mycket lycka! Och mer intensiv saknad än på länge efter Vide. Det blev så tydligt, så väldigt klart och tydligt att han saknas. Att han skulle varit här och gett lycka på ett barnsätt, han med. Inte på sitt speciella vis, med stoltheten och kärleken jag känner men inte riktigt kan visa honom.
Han skulle fått livet av oss. Vi skulle lära honom en massa saker. Han skulle lära oss att vara småbarnsmammor. Nu lär han oss den tyngsta kunskapen jag nånsin burit.

Det vet ni som läser redan, nästan alla tror jag.
Efter en alldeles förfärligt lång vecka med skräckbilder i huvudet dygnet runt är det äntligen gjort!

Allt ser bra ut! Och hon som gjorde ultraljudet var så bra, jag bad henne hitta hjärtat och säga till när det slog. Bad henne också hålla kvar tills jag sa att jag sett klart. Det hjälpte väldigt mycket! Var med och såg vad som hände under hela ul sen, det är första gången.
Bra med fostervatten och bäbisen dricker och kissar. Tyder på friska njurar.

Vi har en liten Nove Lo i min mage!
Efter ultraljudet gick vi in i en klädaffär för att handla kläder för första gången. Sara har handlat nån grej innan. (Jobbar lite på att inte behöva använda tvättmaskinen på ett tag, tydligen. Har ju redan det som behövs. Ser det lite som terapi.)

Så här kommer både lite ul-bilder, dagens magbild och dagens inköp! Det ni!

Drömmer. Hela nätterna känns det som. Vaknar ofta ofta.
Vill kunna väcka bäbisen. Behöver en alldeles säker buff nu.
Snart är det ultraljud. Det måste se bra ut.
Älskade lilla magbäbis.

Det närmar sig ultraljud. Det som kallas för rutinultraljud. Alla organ ska gås igenom, för att se om Bönan är frisk.
Det vanliga är att barn lever, det vanliga är att organen är friska.
Ibland kan jag i några sekunder se fram emot att titta på bäbisen. Oftast slår då skräckbilden emot mig. Bilden där hjärtat och barnet är stilla, helt stilla.
Ibland ger jag barnet alla organfel som finns. Det är mer oro. Stilla hjärtat, det är skräck.

Så klart vi var nervösa när vi skulle titta på Vide också. Men nu är det rätt så mycket värre.

En klok kompis sa att jag denna veckan bara skulle följa med, åka med vågen och låta veckan gå. Jag försöker. Försöker att inte slåss mot tankar och känslor. Det är som det är. Det är vårt val att försöka bli gravida igen så snabbt. Tänk att vi lyckades! Valet var ett sätt att se framtidstro. Jag tycker det var modigt. Vi är modiga, som igen går igenom det som krossade oss och förstörde vår syn på världen. Som försöker välja glädje, så gott det går. Älskade Böna, må bra där inne!

I slutet av denna veckan har vi fått se.

Vissa dagar är det extra hårt att sakna sitt barn.
Det känns lite som om all tid jag mått bra varit på låtsas för det är ju inte okej. Världen blir aldrig mer riktigt okej.
Vide är död.
Jag saknar honom.

Magbäbisen har fått present också!
Kolla vilket fint bäddset!
Tack snälla!

Har varit på symässan idag, tillsammans med en massa fina människor.
Jag var jättemodig, köpte tyger och garn till LillaLo-grejer.
Kolla vad fina!

Det är en konstig graviditet det här. Gjorde nyss resan, den slutade ju i katastrof. Vi miste vår son, vår son miste sitt liv. Just när det skulle börja utanför magen.
Jag är så stolt över Vide, han är det finaste jag sett och det bästa jag har. Och har haft.
Bönan är också det nu, det bästa jag har. Så skört, nu vet vi att det är så skört. Att även friska barn rycks bort från livet alldeles för tidigt.
Just idag orkar jag vara tacksam över Hoppbönan.
Tacksam över att jag känner hen varje dag. Att Bönan kom till oss så fort vi försökte igen, och har stannat så här länge. Vi ska få se det här barnet växa upp. Det måste bli så.
Jag är också tacksam över att det blir lite som syskonlikhet, rörelserna bäbisarna i magen gör. Vi kallade Vide för yogabäbisen, han tryckte sig ut mot bukhinnan rätt ofta och tidigt. Nu kan jag och även Sara rätt ofta känna en liten korv trycka ut sig under naveln. Älskade älskade barn! Gör som storebror du, för han var en mycket meddelsam magbäbis. Ända till slutet.
Det är lugnande för oss mammor det.

Det här med träning. Förra graviditeten gick jag till...3? olika sjukgymnaster med mina foglossningsproblem. En av dem gav mig tre hemmaövningar på ett papper (tåhävningar, bäckenlyft och nåt jag inte kommer ihåg). De andra sa vila, gav mig lite viloställningar för att ha så lite smärta som möjligt. Så fick jag tips om TENS, den hjälpte ju lite.

Nu fick jag tillbaka smärtorna när jag började med hormonstimuleringen. Dvs före jag blev gravid. Hade också ont varje ägglossning och mens mellan graviditeterna.
Fick ett tips av en bra människa förra gången, om en sjukgymnast som var riktigt bra på foglossningsgrejer. Så jag kontaktade henne tidigt, fick komma i vecka tolv.
Nu tränar jag två gånger i veckan under hennes övervakning. I vatten och gym.
Det hjälper väldigt väldigt mycket. Har inte alls lika ont som motsvarande vecka med Vide i magen. Vilket är anmärkningsvärt, då det blir värre per graviditet för de flesta. Hormonpåverkad smärta i lederna. Det som blir bättre är naturligtvis dels muskulaturen runt fogarna, dels blodcirkulationen. Jag lär mig mer om hur jag kan röra mig och vad som inte funkar.
Tänk va, jag pratade med henne om hur det kan vara så. Att nästan alla säger vila vid foglossning. Hon sa att det bara var hon och en till som körde rörelseträning ordentligt med gravida som har ont i Stockholm. Det är vansinnigt! Nio månader är mycket stelhet och förlorad muskelmassa.

De flesta funderingarna just nu handlar om att jag inte hinner med. Har på något sätt stannat i första trimestern i tanken, så jag blir ganska förvånad över allt som händer. Kroppen och Hoppbönan fortsätter ju graviditeten... Det är svårt att längta sig fördärvad och tycka tiden ska gå samtidigt som jag tycker att den rusar iväg väl fort. Det pickar och tänjs varje dag från Bönan och magen dundrar iväg. Ser ju gravid ut...
Nästa stora hållpunkt är ju rutinultraljudet. Oj oj oj. Idag har jag känt att jag längtar lite till ultraljudet, inte bara tills det är gjort. Hoppas jag kan ta till mig lite och att det är mysigt. Och att allt ser bra ut.

Lite tankar kring oro. En vän var här. Vi pratade kring oro och ro. Mest hon faktiskt. Hon hade hört en psykiatriker prata om det normala i oro, att tillståndet är normalt så länge det inte ger fysiska symtom och sådär. I relationen mellan mor och barn växlar det mellan ro och oro hela tiden.
Det kändes skönt att försöka komma ihåg. Vår oro är normal, även om den just nu är lite för stor i proportionerna på grund av att vi inte läkt från sorgen så mycket ännu. För sorgen efter Vide är så ny och trasig fortfarande.
Man ska oroa sig. Men lagom mycket.

Hm. Vet inte riktigt hur jag ska skriva om detta. För det blir lite som att vi ränner till sjukvård hela hela tiden. Men det gör vi ju också... Historien slutar bra. I alla fall:
Igår kom det blod när jag var på toa. Bara lite en gång, sen mycket två ggr. Det såg verkligen ut som mensblod (ursäkta rättframheten). Så vi åkte till gynakuten. Det blev lite absurt vid inskrivningen. För jag blödde inte emellan toabesöken. Men det var svårt att få den snälla barnmorskan att förstå. "Hur ofta behöver du byta binda?" Nej det behöver jag ju verkligen inte! (Hade ärligt talat glömt ta på mig en binda, så jag gjorde det när jag lämnade urinprov. För syns skull liksom.)
Berättade att Vide dött, framhöll ångest och oro vid inskrivningen. För jag hade ju inte sammandragningar.
Vi blev lite prioriterade, så vi väntade inte mer än 2,5 timme. Sen kom läkaren. En tyskbrytande snäll och duktig läkare som förstod vår oro och gjorde det vi behövde först, ett vanligt ul. Bäbisens hjärta pickade på fint. Hen hade händerna i ansiktet och såg ut att sova rätt djupt. Sparkade lite mot proben. Älskade barn, älskad från första hjärtslaget! Vi har varit med sen första celldelningen.
Sen gjorde hon det hon behövde. Fy vad ont det gjorde att ta fram tappen på gynundersökningen!
Allt såg fint ut och jag blödde inte. Inga tecken till att tappen försvagats eller så.
En skön känsla när allt ser bra ut. En väldigt skön känsla!

Jag undrar hur många extra besök det kommer bli när vi åkt på två redan innan rutinultraljudet?
Vi har i alla fall lovat varann att om en av oss vill åka och kolla åker vi. Oro ger sömnlösa nätter. Det är det inte värt när det kan avhjälpas med en koll.
Bra bemötande av alla fick vi också. Är som sagt tacksam över hur vården runt oss funkar.

Idag har varit en trött dag. Tränade på förmiddagen i bassäng. Åkte hem och sov i över två timmar. Sen åkte jag och fikade med bästa U i stan.
Nu ligger jag i sängen och ska snart sova. Bönan pickar förnöjsamt på högra sidan av magen. En trött men bra dag.

Nu blev jag förvånad när jag tittade mig i spegeln igen.
Jag är ju gravid!
(Lägg märke till mitt nya mobilskal, älskar det!)

Bokade just en gravidmassage. Det har jag aldrig varit på. En vecka efter ultraljudet. Är stolt över hur modig jag är, som tänker att jag fortfarande är gravid en vecka efter ultraljudet.

Idag har vi haft fint besök! Bästa U och M var här. Lite extra fint var det att träffa en tjej jag på ett sätt känner. Känner tankarna hos. Vi har skrivit många och långa mejl till varann. Snart ett halvt år har vi skrivit. Hon har förlorat en son hon med. Och flyttat till Stockholm nu.
Det var så väldigt roligt att hon kom! Väldigt väldigt fint att träffas. Höra rösten bakom tankarna.

Jag har haft en mycket bra dag, som ni kanske ser. Nu ligger jag med vetekudden i nacken och har det fortfarande bra. Borde väl sova, antar jag.

Igår har jag för första gången fått känna pick pick pick alldeles tydligt från utsidan! Lycka!

Ibland blir jag sådär extra tacksam över att vi fått så mycket och så bra hjälp kring allt det här.
Så jag tänkte hylla min kurator lite i ett inlägg.
Jag har haft det rätt jobbigt några dagar, inte hela tiden, men mycket tankar.
Dålig sömn, mardrömmar, mycket oro, ångest och rädsla. Och ILSKA. Har varit så arg.

Så skulle jag då till kurator S idag. Först tog jag själv ilskan. För usch så arg jag är. Hon rationaliserade, konkretiserade och gjorde så allt liksom syntes klarare. Vad som kan göras. Och vad som inte kan göras.
Sen drog hon ur mig massor av orostankar. Tankar jag inte vågar säga högt till nån. Det var så skönt att säga allt. Så fick hon ur mig vad som lugnade mig, något jag inte varit medveten om själv. Hur jag kan försöka bryta de jobbiga och ologiska tankarna.
Vi har ju faktiskt en rörlig krabat. Rörlig krabat som jag har förmånen att få känna tidigt. Det tyder ju på att ungen mår bra. Mår bäst i familjen, som kurator S sa. Jag har bilder från ultraljudet. Och jag har inspelade hjärtljud. Magen växer på bra!
Efter en timme med många tårar kom jag ut med sänkta axlar och en känsla av tacksamhet.

Hon hjälper mig så mycket.
Det finns fler som hjälper oss. Jag är så glad över att nätet runt oss funkar.

Idag har jag haft vattengympa. Pratade lite med de två andra som är där. Det var ganska jobbigt idag. Är avundsjuk på frasen "efter vecka 25 sådär kunde en ju slappna av lite". Nja. Det tvivlar jag på.
Är också avundsjuk på hur självklart det låter för en annan som är där att bäbisen ska komma ut och skrika. Blir arg på vissa saker nån sa. Men allt är ju avundsjuka. Vill också tro med hela hjärtat att bönan kommer stanna här med oss. Idag var det lite extra jobbigt, för jag skulle till bästa bm på eftermiddagen. Kontroll är synonymt med oro. Vi lyssnar ju på hjärtat nu när vi är där. Så det här "vi ses nästa vecka" kändes så osäkert för mig... För tänk om hjärtat inte skulle slå.

Åt lunch med bästa människan. Det var mysigt!

Sen barnmorskan. Alla mina värden var bra. Hon lugnade ner mig med några nojor jag hade.
Livmodern växer så det knakar, och man ser skillnad på de här 10 dagarna eller vad det är sen förra besöket. Bra!
Sen skulle vi lyssna. Oj, vad hon fick leta. Tror faktiskt alla tre hann få ångest i olika stor utsträckning. Även om bm sa att hon hörde hur hen rörde sig, fattade hon ju att vi inte skulle lugna oss innan hjärtslagen hördes. Jag var tvungen att blunda, hade svårt att andas. Sara hann tänka på allt som måste göras om bäbisen inte levde. Allt var hemskt hemskt hemskt.
Till slut, efter flera minuter, hördes jämna fina lagom snabba hjärtslag. Och vi kunde börja gråta.
Efteråt var vi tvungna att sitta en lång stund. Vi gick och fikade. Vi lär nog behöva göra det efter alla kontroller.

Nu lever bönan minsann om så jag känner, när jag inte är orolig längre.