Oroliga dagar
Det närmar sig ultraljud. Det som kallas för rutinultraljud. Alla organ ska gås igenom, för att se om Bönan är frisk.
Det vanliga är att barn lever, det vanliga är att organen är friska.
Ibland kan jag i några sekunder se fram emot att titta på bäbisen. Oftast slår då skräckbilden emot mig. Bilden där hjärtat och barnet är stilla, helt stilla.
Ibland ger jag barnet alla organfel som finns. Det är mer oro. Stilla hjärtat, det är skräck.
Så klart vi var nervösa när vi skulle titta på Vide också. Men nu är det rätt så mycket värre.
En klok kompis sa att jag denna veckan bara skulle följa med, åka med vågen och låta veckan gå. Jag försöker. Försöker att inte slåss mot tankar och känslor. Det är som det är. Det är vårt val att försöka bli gravida igen så snabbt. Tänk att vi lyckades! Valet var ett sätt att se framtidstro. Jag tycker det var modigt. Vi är modiga, som igen går igenom det som krossade oss och förstörde vår syn på världen. Som försöker välja glädje, så gott det går. Älskade Böna, må bra där inne!
I slutet av denna veckan har vi fått se.