Är fullkomligt överlycklig för plusset. Tänker verkligen oftast idag att det är så fint, det finns ett reellt hopp och så. Jag önskar så att hoppet, bönan, skrutten, ärtan växer till sig där inne och blir vårt barn. Vår LillaLo.
Vet ju hur ömtåligt det är. Ett hopp. Ett litet extrastreck som bevisar att något som kan bli en människa växer i Videbo. Den ömtåligaste tiden är ju nu. Nu och fram till jul kanske sisådär. Många dagar med ambivalenta känslor.
Många dagar med saknad efter Vide. Videsorgen, som måste få komma ut. Måste få plats mitt i hoppet och oron för lilla skrutten.
Känner varenda liten magknipning mycket. Är öm i livmodern. Vet att det kan betyda "bra, hurra" och "dåligast, det släppte". Tror egentligen att det är brahurraont. Just nu.
Kan nästan pricka av varenda symtom man kan googla fram om tidig graviditet. Fogarna kommer göra att jag känner mig trygg över att det är något som sitter. Det känns skönt, att vara ordentligt hormonpåverkad. Men det hjälper inte. En himla konstig känsla finns ändå. Saknar min son så hjärtat och händerna värker. Är så glad för lilla grodden att hjärtat dunkar och tårarna bränner.
Svårt är det. Med alla känslor samtidigt. Men härligt också. Om jag lär mig låta alla få plats. Och låter mig vara nervös, låter känslostormarna vara och lär mig leva i dem. Då tror jag att jag kommer få ett riktigt bra år.
Detta är den viktigaste tiden i mitt liv, har en bra pratmänniska sagt till mig. Tiden då jag sörjer min son. Nu är det en viktig tid av hopp, som förhoppningsvis ska gå över i väntan, längtan och oro.
Om det är svårt för er att följa med i tankegången kan jag meddela att det är ingenting mot hur svårt det är för mig att förstå.
