Vägen till Nove Lo, Vides lillasyskon

Det är så många saker som är samma.
Kroppen känns som förra året. Ett barn sparkar inifrån, som förra året. Jag går nästan lika illa som förra året.
Syrenerna blommar som förra året.
Snart börjar kaprifolen också, knopparna är stora.

Men allt är annorlunda. Minnena som var lycka och längtan och normal oro gör ont ibland. Ofta.
Vi är på lotten och hör fågelsången - som förra året. Det är vackert. Sara fixar. Jag sitter.
Ibland är hon ledsen, ibland jag. Nu har lugnet ändå lägrats.
Vide skulle varit med oss här. Vide skulle krupit, kanske gått, runt här. Vi saknar. Vi saknar så väldigt mycket. Vi älskar vår lilla son så mycket. Hans mammor älskar honom, för evigt. Bortom alla världsligheter.

Nove Lo, lilla efterlängtade. Tröstar. Oro, hopp, kärlek, längtan. I olika ordning, som väl är.
Veckan går i sorgtid. Den tiden fungerar inte som vanlig tid. Den är lång, dagarna är oändliga. För det får plats så många tankar.
Så kollen vi gjorde i måndags, med ultraljud, den är väldigt avlägsen. Mailade vår bm igår, så vi fick en extratid idag. Tack snälla för det, du braiga människa.
Nove Lo torktumlar tyvärr vidare, men allt annat ser så bra ut.

Har verkligen varit social med många bra denna veckan!
Skönt, och nog lite klokt att vara lite uppbokad. För oj vad den här tiden är jobbig.
Är så arg på allt allt allt för att Vide inte är med oss här. Skitvärld!

Igår var jag iväg alldeles för länge, hade för trevligt helt enkelt.
Var så trött och hade så ont att jag mest bara grät när jag kom hem. Tills jag somnade.
Har sjukt ont i si-lederna (läs rumpan) nu med.
Skitkropp! Funka!

Imorgon kommer min syster, som bad att få vara här på Vides födelsedag. Gulle!

Det börjar bli intressant på riktigt hur huvudet ligger. Fick akupunktur nyss, det gör ju musklerna rätt avslappnade. Då vände Nove Lo Torktumlarunge ner huvudet minsann, känner jag på benens läge. Kila gärna fast ditt lilla huvud. Tack på förhand//mamma

Idag har vi, efter lite pepp från Tessan, vågat tvätta en massa väldigt väldigt små kläder.
Ett litet steg kanske. Men inte för oss. Fina unge! Stanna!

Idag har vi gjort ulj igen. Nove Lo växer i lagom takt, följer kurvan så fint. Men snurrar runt tokigt mycket. Idag var huvudet under mitt hjärta. Fina unge!

Läkarbesöket gick också bra. Det är skönt att vården funkar så fantastiskt. Lugnar oss några dagar i taget.

Nove Lo har en ca 7 cm lång fot! Låter stort tycker jag.

Jag vet att jag sagt det förut. Men världen är faktiskt inte sådär vidare okej. En morgon till att vakna utan att mitt snart ettåriga barn är här.
Utan att veta vad han tycker om att göra precis när han vaknar, utan att bli väckt av honom under natten.
Istället vaknar jag av foglossning, mardrömmar, sorg.
Är så himla ledsen den här morgonen (också).
Älskar Vide. Saknar Vide.
Hatar sorgen. Vill inte behöva acceptera den. Vill inte att den ska ta så mycket plats som den gör. Ett tag tog kärleken över smärtan på nåt sätt. Dit vill jag igen.

Mors dag är det också. Förra året var det en dag av förväntan och drömmar. De är så sönderkrossade.

Skitmorgon.

Utemiddag på kolonilott med grillad lax och tillbehör.
Vackra människor som förstår. Tjocka bäbismagar och jordiga förberedelser för sommaren klara. Nu ska allt på lotten mest vattnas och hållas någorlunda vid liv helst. Och inte bli uppätet av sniglarna. Liven i magarna har inga val. De ska gro, växa och komma ut till oss. Stanna hos oss många många dagar och år.

Samtal, om döden. Och om livet. Skratt.
Och INTE EN ENDA BILD på magarna. Vilken miss!

Men en härlig eftermiddag och kväll har det varit. Glad över att ha så många bra människor kring mig.

Idag ska vi få besök. Av en människa vi inte träffat förut, men pratat mycket med via ett stödforum för gravida som förlorat barn.
Förhoppningsvis kommer bästa Elisabet också, jag tror det. Och har med sig treåringen.

Tänk, det kommer nog bli en fin kväll.

Morgonen började väldans oroligt. Nove sov och Sara ville inte alls det. Hon hade det väldigt jobbigt. Tills hon hade känt rörelser. Det hjälpte inte att jag kände. Det gör inte alltid det. Hoppas det blir bättre under dagen. Annars får vi nog åka på en koll så hon får höra eller se.
Det är en tung tid nu.

Inte så konstigt.

Älskade lilla lilla storebror.
Vad jag saknar dig!

Vi var hos barnmorskan igår, veckans koll. Antingen går vi på ultraljud och läkarbesök eller så går vi till barnmorskan.
Hon är som vår tryggaste punkt, det är skönt att gå dit. Svårt att förklara.
Allt ser så bra ut. Noves hjärta tickar på i rätt takt. Nu är huvudet ner igen, men oj vilken liten snurrbäbis vi har!
Mitt hb-värde är stabilt och högt trots att jag inte äter nåt tillägg längre. Yay!
Bra blodtryck och bra glukos. Allt är bra bra bra.
Mitt magmått hade hamnat nån cm högre än kurvan, det har varit exakt på mittenkurvan innan. Spännande hur väl jag och Nove följer varandra där. För hen hade ju också hamnat lite högre på tillväxten. Vi gillar tillväxten, det är tryggare med stor än med liten bäbis. Så länge det inte blir en jättestor en.

Känslor då?
Här har vi den emotionella karusellen i full gång. Dåliga, smärtsamma, svarta dagar av saknad och bitterhet blandas med en skräck för att Nove ska dö.
Och med en fantastisk lycka över att vi får ha Nove Lo hos oss. Med kärlek. Till båda våra barn.
Känslorna är stora, ligger alltid nära ytan och vi vet inte själva vilka som kommer dominera. Bara att det kommer trötta ut oss denna dagen också.

Ibland, när jag känner mig extra modig, har jag börjat våga tro på det här. Lite trevande och skört, men det finns ändå ett hopp om att Nove Lo ska få överleva sin förlossning.

När jag känner mig så modig försöker jag göra nåt jag anser vara lite vanligt för blivande föräldrar. Läsa om barn till exempel.
Idag bläddrar jag i en väldigt väldigt bra bok. Lättläst, positiv och tankeväckande. Om försök till balans, försök till att uppfostra alla barn till de individer de är. Och ge dem möjlighet att välja på riktigt. Svår utmaning. Men viktig, om pojkar ska få lika höga betyg som flickor i skolan och kvinnor lika hög lön som män för samma jobb. Ja, det finns ju tusen andra anledningar också. Men det här är ingen genus- eller feministblogg. Även om jag är lite sugen på att lära mig mer genom att skriva om det ibland.

Idag är jag modig!

I alla fall, alla ni som nån gång träffar ett barn. Från Olika förlag. Läs:

Igår var det schlager och födelsedagsfirande på kvällen. Hos en kompis.
Väldigt mysigt blev det till slut. Vi hade dock en rätt besvärlig dag, med mycket svängar och hinder. Så vi kom sent. Men blev glatt välkomnade i alla fall, tur för oss...

Gårdagen var, som varannan verkar vara, fylld av motsägelsefulla tankar och en känslomässig matthet det var länge sen jag behövde stå ut med. Ett tag trodde jag hela kvällen också var körd. Är rätt stolt att jag gick upp och kom iväg. Och hade det bra när jag var där.

Sömn verkar det dock vara värre med nuförtiden. Men jag tänker att det hör till sen graviditet nu, inte till den sömnlösa sorgen. Vi säger så. Har sovit gott de timmar jag fick i natt i alla fall. Inga onda drömmar.

Den här dagen verkar innehålla mer sol än igår, då var det mulet och kvavt. Nu sol och en sovande fru, hittills. Klokt av henne.
Själv ligger jag och pratar lite med Nove Lo. Vi buffar på varandra genom magväggen, myser och funderar på frukost.. Och längtar efter att mysa och se varann. Det gör i alla fall jag.

Har haft en mycket lugnare dag idag. Mycket glädje. Fått veta en bra sak.
Eller ja, två. En jättebra och en av mer ekonomisk karaktär. Alltså världslig men lättnad kände jag ändå.

Så har vi fått hjälp av Saras föräldrar att fixa på vår lott. En liten trädgårdslott där vi brukar grilla och hänga på somrarna. Det är svårt att vara där och väldigt gravid med foglossning. Arbetsfördelningen är sådärrättvis.

Vi ska vara där när Vide fyller år, om vädret är sånt. Håller på att göra en liten minnesplats där också. Ska förhoppningsvis få den helt i ordning under helgen, då ska ni få se bild.

Dagens jobb:

Erkänner mig helt livrädd. Livrädd som i rädd att livet ska försvinna. På riktigt. Igen.

Det är en väldigt jobbig dag idag. Med bara små vilopauser.

Saknar lilla storebror.

På begäran faktiskt, på riktigt.
Tog en skuggbild också. Som jag gjorde med Vide i maj förra året.
Fast Vide var beräknad i mitten på juni, Nove Lo är beräknad till mitten av juli.

Det finns ju mängder med gravidappar. Den här är nog den konstigaste. Tydligen börjar grönsakerna ta slut nu...

Vi har varit på ultraljud igen. En fantastisk och intresserad bm gjorde det, väldigt skönt och bra. Hon kollade allt möjligt, tex hjärta, njurar, läppen och berättade hela tiden vad hon gjorde.
Så skönt, så lugnande.
Nove Lo verkar följa kurvan väldigt bra. Idag hamnade vi på +4%.

Fick en lite mysig bild. Ansiktet visas framifrån. Ni ser ett ögonlock, näsan och munnen.

Det blir så mycket värre igen. Med saknaden. Den finns ju alltid. Men nu ett tag har kärleken liksom skuggat över det onda. Det har varit fint. Vide, min älskade.
Nu värker det i armar och bröst. Det gör så ont. Jag vill inget annat än att känna min sons kropp igen. Ligga med honom på mitt bröst och andas in hans doft. Saknar hans små händer och fötter. Vill se honom igen.

Vill inte att Vide ska vara död.

Det är så banalt, språket ibland. När känslorna är så stora. Men det är så. Jag vill inte att Vide ska vara död. Jag vill se honom växa upp.

Vår son fyller snart ett år. Vi måste fira den födelsedagen utan att kunna se honom, utan att ha sett eller att hoppas snart få se hans första steg.
Världen är så fel. Så väldigt fel.

Idag var vi på en utställning för vaxholmsmänniskor.
Sara ställer ut ett par hattar och en vän ställer ut keramikslott. (Googla sagolikt så borde ni hitta Åses keramik.)

Fick sammandragningar, hittade en stol och satte mig på den. Tyvärr satt det en mänska bredvid, som tyckte det var helt naturligt att börja prata med mig för att jag hade mage. "Vet du vad det blir?" Sara stod bredvid men räknades inte in. Har märkt att om jag svarar "en bäbis" på den frågan blir det märkliga blickar. Ja, det är Nove Lo. Sa jag därför.
"Nej, nu har du ju förstört halva nöjet!" Svarade människan och fortsatte med en lång utläggning om dotterns alla ungar, sisådär fem. Dottern hade minsann inte tagit reda på nåt nån gång. (Vet inte riktigt vilket nöje det syftades på. Mina fördomar säger att det handlar om könet, som jag inte uppgav.)

Kul för din dotter då, tänkte jag. Och fortsatte ha sammandragningar med tillagd bitterhet över hur olika graviditeter upplevs beroende på erfarenheter.

Men utställningen var fin och lunchen efter väldigt god och väldigt utomhus.
Våren är här. Och så efterlängtad.
Nove Lo hickar precis just nu. Gullunge! Jag är lugn, men saknar storebror mycket. Det är jobbigare igen med saknaden. Jag gråter mycket.

Nu har jag börjat må lite bättre. Sov elva timmar ungefär i natt. Och Nove känns igen. Magen är mjukare. Rädslan har släppt.
Väntar på vänner som jag ska äta lunch och fika med. Solen skiner. Våren är här!
Sara är iväg hela dagen, hon har gjort hattar och grejer som säljes på en marknad. Kreativitet har hon gott om!

Sen är vi nog lediga ihop hela helgen tror jag. Det ska bli skönt. Hoppas vi slipper rädslorna så mycket som möjligt.

Några Sara-hattar!

Igår åkte vi in till förlossningen. Sent på kvällen var det. Hade både på måndagen och tisdagen varit rätt orolig och funderat mycket. Noves rörelser kändes annorlunda. De kändes svagare, mer sällan tyckte jag. Under måndagen tyckte jag det var rimligt ändå. På tisdagen tänkte jag flera gånger ringa till vår bm. Men då kom en liten rörelse. Tänkte att det var acceptabelt. Gjorde ganska många roliga saker. Mådde liksom på nåt slags förnekande sätt ganska bra. Flera gånger när jag hade vattengympa och träffade en vän jag inte sett på länge tänkte jag att "tänk om jag går här och har roligt medan Nove Lo dör". Så kom nån liten rörelse, och jag fortsatte dagen. Aldrig riktigt nöjd, de kändes inte som de brukat göra. Rädd. Orolig. Förnekande.

Hade pratat en del med Sara om det också, såklart, men hela tiden velat vänta till vårt bmbesök idag istället för att söka.
Men på kvällen försökte vi allt för att få igång bäbis. Jag drack vatten. Låg ner. Vände mig om. Åt sötsaker. Sara sjöng (innan vi hunnit bli halvt hysteriska). Vi ropade och höll på. Jag kände inget, Sara kände inget. Då åkte vi in. Klockan hann bli rätt mycket. Inte tillräckligt med bensin i bilen, tanka först. (Lär tanka oftare i fortsättningen...)
Vid tio ungefär var vi på förlossningen. Vi blev direkt visade till ett rum av en undersköterska. En barnmorska kom. Berättade att hon inte tänkte leta länge efter hjärtljud, hittade hon inte direkt skulle en läkare komma och göra ulj. Sen letade hon jättelänge (enligt mig). Påstod att hon hörde. Jag nära panik.
Så plötsligt hörde jag också. Hjärtat slog. Ca 135-145 slag per minut. Det är väldigt bra slag. Fick sitta med ctg ett bra tag. Hörde ofta skrapljud, vilket betyder rörelser. Kände dem inte sådär ofta. Någon kanske.
Vi var så rädda innan den där ctg-kurvan. Så väldigt väldigt rädda.

När vi var klara med ctg-grejen fick vi veta att det var rutin att kolla ulj också. Så fostervattnet var normalt och så. Fick vänta ett bra tag. Då tänker jag alltid att det är nån bäbis som mår dåligt, när de säger att läkaren ska komma och det dröjer länge just på obstretik. Jag hoppas inte det. Jag hoppas att det var en bäbis som kanske behövde lite hjälp men mår bra nu.
Ulj såg fint ut. Nove Lo låg lite märkligt, som en banan med huvudet rätt ut i högersidan och benen neråt bakåt på nåt vis. Nove vinkade lite. Ryckte till nån gång. Hjärtat slog fint.
Läkaren sa att det var ett mönsterctg. Precis som det skulle vara. Varierande puls och registrerade rörelser.
Lugna åkte vi hem. Kom hem vid ett-två nån gång.
Fast jag sov inte så bra i natt.
Vaknade och tänkte. Hur rädd jag var. Hur förnekande jag reagerade när jag blev rädd på riktigt.

Idag har vi varit hos vår vanliga barnmorska. Henne vi litar mest på. Vi pratade om rörelser. Om hur ofta. Att de kan ändra karaktär just i denna veckan, utan att det tyder på att Nove Lo blir svagare eller så. Och att det kan bero på hur bäbisen ligger, hur mycket jag känner.
Och att våga åka in. Istället för att vänta. Inte gå hemma och oroa mig.
Hur oro kan påverka, om jag släpper ut stresshormoner reagerar bäbis med att bli lugn och röra sig mindre. Dessutom blir magen hård och det blir en dum spiral, så jag inte märker rörelserna.

Vet inte hur jag ska orka, det är så länge till mitten av juli när vi är beräknade. Tänk om något händer. Allt ser så bra ut. Men... Nove Lo måste leva.

Från mormor i Kalmar till Nove Lo

Nu åker mamma hem, känns konstigt. Tycker om att ha henne här. Nove har fått kläder av henne, gulle hon!
Vi övar och övar på att tro på livet. Blir så väldigt väldigt rädd ibland.
I förmiddags satt mamma och jag på kolonilotten vi har. Satt där väldigt mycket förra våren också, med Vide i magen. Plötsligt började jag tänka på hur fint det skulle kunna vara att få vara där med bäbis. Hu vad mycket känslor det väckte. Vide skulle få ligga i skuggan där. Vi förberedde för det.
Nu ska Nove Lo få det. Å, det MÅSTE gå bra. Nove Lo måste överleva sin födelse. Måste. Jag är väldigt rädd ibland.
Inte så mycket för tiden innan längre. Jo, stundvis. När bäbis är för lugn. Men mest för förlossningen.
Vår lilla. Vad vi längtar och hoppas och oroar oss. Vad vi drömmer om att få ta hand om Nove Lo en hel barndom.
Vad vi är rädda.

Den här veckan har flugit förbi, på nåt sätt. Upp och ner fysiskt och humörmässigt. Lite sjuka både hos mig och Sara. Mycket tankar för båda.

Mamma kom i torsdags, så väldigt mysigt. Igår satt vi länge på en uteservering i vattnet inne i Stora Staden. Tänk, äntligen är det varmt. Och tänk att jag gillar att sitta så i år. Vad skit det är att ha så stor sorg att en inte kan vistas bland folk. Som hela förra sommaren och hösten var för mig.
Är stolt över min utveckling. Från att inte kunna åka buss, eller helst inte möta någon när jag var ute och gick, till att obehindrat stå på centralen. Och tycka att det är hur mysigt som helst att sitta bland folk på restaurang eller så.

Mamma fraktade upp vårt galet tidiga vagnköp också. Nu står den här och väntar. Så som Vides gjorde. Det är en fin och lättkörd sak, vår vagn.

Var hos bm i veckan, får sluta äta järntabletter. Inte helt vanligt tror jag, att få sluta mitt i allt. Vi följer hb tätt istället (är ju alltid hos bm). Har hb 140, så järn känns onödigt för magen. Hade lågt ferritin (förråd) i vintras så det var därför jag fick tillskott. Tror det berodde på sorg, hade nog svårt med näringsupptaget då.
"Oj vad stor du har blivit" sa min bm också. Är det en bra grej tro? (Känner varandra rätt bra vid det här laget.)

Varit hos läkaren och kuratorn också. Pratat om förlossningen. De tankarna har satt igång väldigt. Nove Lo ska överleva att födas. Det finns inga alternativ till det. Men rädd är jag. För att Nove också ska dö. Inte rädd för nåt annat egentligen. Inte nu under graviditeten heller längre. Rätt trygg med rörelser och så. Men förlossningen...

Idag är det Vides 11-månadersdag. Han fyller alltså ett år om en månad. Stort. Konstigt. Svårt. Efter det har vi passerat alla första gånger. Då kanske sorgen blir ännu mer van, fast sen ska vi ju få uppleva allt det vi inte fick, alla barngrejer vi missat. Det kan ju också kännas, en hel del.
Så viktig han är, storebror. Det är skönt nu, att kunna tänka när syskonen är lite lika. Och när de inte är det. Få göra alla såna där jämförelser. Men det tar ju slut efter födelsen. Sen vet vi inte mer om Vide. Vi vet ganska mycket. Mer än en kan föreställa sig, magbarn är riktiga personligheter. Men det är ju bara vi som vet hur han var. Ingen annan.

Här är vagnen...