Hantera
Ibland känns det som om allt handlar om det. Att hantera situationer. Hantera samtal, hantera smärtan, hantera känslor; sorg, ångest och oro.
Idag fick vi hantera en... människa som vi inte känner, men som finns på området där vi har kolonilott.
Hon berättade att hon hade hört att bebisar inte ska ligga på magen, för då kan de dö i plötslig spädbarnsdöd (PSD).
Jaha? Hon visste alltså inte hur Vide dog, men tyckte tydligen att nån form av fel måste vi ju gjort.
Sen sa hon ungefär att "Jaja, det är ju tydligen sånt som händer" om att barn dör. Ungefär i samma ton som jag skulle använda om jag tappade en blomkruka eller så.
Hon missade dessutom min gravida mage, det kan jag säga är en rätt stor bedrift! Vecka 33 har vi gått in i. Kulan syns och jag står i ett tight linne.
Ja, då hoppas vi att det går bättre denna gången. Sa hon. I samma ton som ovan.
När vi hade berättat. Knäppis.
Trodde faktiskt inte att jag hade låtit henne ta någon plats. Tycker att hon är så märklig, liksom inte värd att lägga någon kraft på. Men tydligen, eftersom jag tänker på det nu. Fast jag tror egentligen att jag tycker hon är så märklig att det är därför jag skriver.
Och för att jag är trött på att bara skriva om hur rädda, ledsna och oroliga vi är. Någonstans är det där samtalet komiskt. Så hanterar jag henne. Genom att tycka att det är så väsensskilt ifrån min värld att det blir komiskt.
Varje dag ska hanteras.