Dagarna segar
Det är lättväckt oro nu.
Var och mätte om blodtrycket i fredags, det såg lite bättre ut. Och blodproverna är fortfarande okej. Lite låga trombocyter har jag. Hade det när Vide föddes också. Är väl lite utspädd sådär. Som höggravid har man mer blod i cirkulation. (Det märks rätt väl på pulsen det... En halv minuts uppvärmning sen har jag väl ca 140 i puls. På riktigt.)
Vi satt med ctg också, i fredags. Finfin kurva fick vi. Ska öka kollerna nu. Två ggr i veckan. Oro och rädsla. Fantastisk vårdpersonal som lyssnar och gör vad de kan.
Snart snart är Nove fullgången. Vi gick förbi 35 fullgångna veckor i fredags. Vid 37 fulla räknas bäbisar som klara. Ju närmre förlossningen vi kommer desto mer oro verkar det bli. Och desto mer fokuserade blir vi.
Jag tror att vi behövde passera Vides födelsedag också. Innan vi kunde ställa om, på något sätt. Ställa om till att föda syskon.
Nu njuter vi lite av sommaren, vi missade ju den helt förra året. Det är konstigt att inte ha upplevt sommar på två år.
Och så väntar vi. Längtar. Hoppas. Nove ska födas och överleva. Det hoppas vi på. Vi hoppas få oroa oss för nya saker. Vi vet vad det innebär att vara livrädda. Äkta livrädda. Det kommer nog fortsätta. Men det kommer åtminstone ändra form.