Vi läker
Vet ni, vi läker. Det märks säkert en del, om man skulle gå tillbaka och läsa. Jag skrev mer innan vårt försök till syskon också, läser man där märks det ännu mer att jag har läkt. Men de gör ont att läsa, så det gör jag inte.
Det är konstigt att det är sant som de sa. Att man kan läka trots att världen går sönder. Att man kan lära sig leva med den här saknaden. Det är som att jag gjort ett rum i mig. Ett rum till Vide. Fyllt med kärlek. Ofta. Och smärta, saknaden. För än har jag inte accepterat att han dog. Kanske, som min kurator försöker få mig till, har jag börjat tolerera det.
Det är också sant, som andra i sorg sa, att man kan vara glad och ledsen samtidigt. Jag är till och med lycklig vissa stunder. Tacksam.
Över Nove Lo. Den lyckan är ännu förknippad med rätt så mycket rädsla. Ofta. Älskad från början och så väldigt fin, kärleken växer varje dag. Längtar efter att få se mitt barn, känna värmen, höra bäbisskrik. Lära mig vara bäbismamma. För det måste bli så. Jag orkar inget annat.
Över Vide. Tiden av lycka vi fick. Han gjorde oss till föräldrar, han kom först. Vackra, älskade barn!
Över mina vänner. De som stod kvar. Som jag lät stå kvar. Och de nya. Som vet allt om sorg.
På något sätt kan jag också acceptera att jag är tacksam över allt jag lär mig av det här. Lär mig om mig. Om ödmjukhet. Om vad som egentligen är viktigt.
Det blev en djup och rätt så naken text idag. Jag landar efter ettårsdagen. Nu har vi gjort alla saker en gång. Firat jul och födelsedagar utan Vide. Nu måste vi göra det resten av våra liv också.
För att lätta upp stämningen lite tänkte jag bjuda på en bild på en väns barn.
Bubblande lycka...
