Vägen till Nove Lo, Vides lillasyskon

Det är när jag tagit på mig mina gravidbyxor och går till garderoben för att hämta en tröja jag tittar i spegeln och ser Obelix, nivet. Asterix kompis. Det är då jag inser att ja, magen har verkligen växt. Hur ska detta sluta..?

Haft en bra dag.
Sara har åkt iväg en liten helgtur, jag och magbäbis ska vara hemma med katten.
Tessan var här idag med lilla bäbisen, himla trevligt och mysigt. Förundras över hur snabbt bäbisar växer när de kommer ut. Både i det yttre, med längd och vikt, och hur snabbt de lär sig om världen och sig själva.
Gick (! tack akupunktur) ner till Vaxholm och fikade. Åkte tillbaka.

Vågar längta lite. För det SKA gå. Vi ska få se Nove Lo växa upp, det måste bli så. Pigga lilla Nove! Det dundrar på därinne just nu. Älskad är du!

Nu har vi varit på ultraljud igen. Nove Lo följer sin kurva exemplariskt. Väger nu 1193 g enligt beräkning, vilket är 3% under genomsnittet. Heja Nove!
Huvudet upp också. På höger sida. Hen har ju tid att vända på sig. Jag har trott att det är så kroppen ligger, med tanke på hur och var rörelserna är. Tror att Nove fortfarande glider runt lite, men de senaste två-tre dagarna har det varit samma sparkställen. Innan dess kände jag nog en rejäl vändning, blev svettig och yr.
Sparkarna syns ordentligt på utsidan nu, magen växer rejält.
Älskade unge!
Bilden vi fick var väl inte det tydligaste jag sett. Navelsträng längst upp. Sedan Noves ansikte, hen ligger och suttar på underläppen. Så nästipp och sen överläpp utskjuten.

Tänkte mest säga det. Att jag är lugnare. Att den hysteriskt onda skrikgråtiga jagfårinteluft-saknaden är över för denna gången. Lite lugn gråt ibland kvar.
Kärleken är så stor, och det värker allt lite fortfarande. Att jag bara får tankevisa det för honom. Inte krama, pussa, vara hans småbarnsmamma.

Nove bufflar och bökar. Lilla syskonet som bara kommer veta att hen har världens finaste storebror. Växa om Vide förmodligen strax efter att hen är född. (Vi lär ju inte direkt gå över tiden om jag säger så... Och Vide var en rejäl nyföding, i 37+5. Så jag tänker att det nog blir efter födelsen och inte innan.)

Nove är livet och de båda barnen är ljuset.

Idag är det många tankar. Onsdagar är en dag då jag ofta behöver mkt vila, det ger tid till många tankar. Då är det nämligen länge sen akupunkturen var. Det strålar duktigt kring lederna.
Men den här dagens saknad. Den hade jag nog samlat till i bra, ljusa dagar.

Hade visst mått bra lite för länge. Skräpmorgon. Oro och saknad och sömnlöshet blandas i en salig röra.
Orättvist känns det, Vide skulle varit här.
Vet att jag kommer upp igen, men så sjukt jobbigt det här är. Skräp!
Jag vill ha honom här. Jag vill krama mitt barn. Kunna trösta honom, kunna lära honom saker.
Älskar min Vide.

Nu i veckan.
Det är spännande, nervöst och lite läskigt. Men jag har ännu inte känt nån ångest alls! Tacksamheten över det!

De ulj vi varit på efter rutinultraljudet har varit så mycket lättare. Den här veckan har jag dessutom mått riktigt bra i grunden. Så skönt!
Alla stunder vi kan njuta är så sköna!

Det går dåligt för mig att försöka svara direkt på din kommentar, Johanna. Beror förmodligen på min ovilja att använda datorn istället för telefonen.

Så det här inlägget är "bara" en replik på ditt svar.
Först: oj, vad väldigt ogenomtänkt skrivet av din vän! På så många sätt. Kan tänka mig att det skar rätt djupt och länge.

Visst är det som du skriver. Det ligger en del avundsjuka i den där frustrationen. Avundsjuka över att en del sluppit reflektera, tänka och vända på det här med existens.
På att en hel massa människor kan tillåta sig vandra omkring uppe på ytan. Slippa fundera över vad som är en samhällsnorm och vad de som individer egentligen tycker och står för.
Jag önskar jag var där ibland. Men oftast inte längre. Har lärt mig massor om mig själv det här året. Hade velat slippa lära mig nåt alls av det.

Tacksam över att du läser och tänker på oss!

Nove Lo mår bra, vi mår bra.

Det har varit många känslosamma händelser på sista tiden. Hela min orosspiral gick ju i taket förra veckan och mot helgen. Så var det ett kuratorsamtal jag egentligen behövde. Tänk att jag kunde få en tid så fort.. Tur för oss.

Såklart är det andra saker än graviditet som händer i vårt liv (om än det mesta utom barnen hamnar i skymundan). Oroar mig för en nära släktings välmående, vilket ger en maktlöshetskänsla.
Har fått en fantastiskt efterlängtad nyhet från en fin vän, som gjorde oss glada glada glada!!! Hurra igen!

Det stormar. Av känslor. Glada, ledsna, rädda, hoppfulla, ångestfyllda, förväntansfulla, pirriga känslor. Är helt utmattad av dem.
Så just nu tar jag och Nove Lo igen oss lite i sängen.

Nove har fått många koller på sista tiden. (När hen nu inte fått det.) Allt ser så bra ut så. Nästa vecka är det dags för ett tillväxtultraljud. Det blir bra det. Väx lagom med dig nu, unge!

Spammig blogg idag. Lyckades fånga Sara på samma bild som magen! Det ni!

Har ju haft en rätt så extra tuff vecka nu. Oro och tankar på döden har snurrat iväg bortom rim och reson. Så jag hade som jag skrivit en extratid hos kuratorn, som jag egentligen kunnat glesa på tiderna till lite.

Idag var det verkligen extra bra hos kuratorn. Verkligen. Allt det där utöverdetvanliga släppte. Och jag sa en del grejer som är stora för mig, men obegripliga för logiken. Till exempel ansvarskänslan. Att vara ansvarig för Noves liv, att min kropp ska ge honom allt. Och jag måste veta att han lever.
Den är tung, den känslan. Nu vågar jag till och med skriva om den här, det är stort förstår ni.
Min kurator säger att det inte är så. Att det inte är jag som ska ha ständig vakt. Just nu tror jag henne. Hon säger att det jag gör är mer än nog. Att jag aldrig kommer bli ouppmärksam, så att jag försummar. Det stämmer. Väldigt mycket stämmer det.
Det var skönt att släppa ut det där. För mig är det svåra svåra tankar. Stora. De handlar om liv och död. Fast det låter banalt är det allvarligt menat.

Älskade lilla barn, stanna hos oss.
På rätt sätt.

Idag är det bassängbad och en liten extratid hos kuratorn, av olika anledningar.
Vaknade efter rätt bra sömn och känner mig lugnare.
Nove Los sparkar hjälper lite. Det var några dar sen. Som det hjälpte.

Ska bli galet skönt att bada. Önskar jag kunde vara i bassängen oftare och under längre tid.
Men jag har fått en bad/barnolja av en vän, så mina badkarsbad är också mysigare nuförtiden. Raps och lavendel, det är bra grejer.

Igår träffade jag P och P, den ena är ett och den andra är äldre. Det var bra, roligt och avslappnat.

Summering: bättre start än på länge på denna tisdag.

Det är svårt, med rädslor som inte går att göra något alls åt.
Ansvaret för vårt barns liv har ju jag.
Vi har pratat med en läkare, som säger som alla andra. Bäbis måste få sova. Ja. Jag håller med. Men kan bäbis inte röja runt och sova samtidigt kanske?

I alla fall. Ännu tätare kontroller ska vi testa nu, för att se om jag kan släppa det ständiga, outhärdliga ansvaret då. Och bli mer vanlig. Inte känna efter hela hela hela tiden. Låta det vara några timmar (pfff).

Hoppas det!

Jaja, det är i alla fall vår. Måsarna och trutarna skriker utanför fönstret. Vad jag längtat efter det!

Vaken med tankar och ångest halva natten. Försöker trösta mig med att titta på bilder på mina barn. Och fick just en suuuuperbra nyhet av en vän. Det hjälper.

Det satte igång en del tankar igår. Mötet med andra föräldrar. Om allt möjligt. Om skörheten. Om saknaden.

Har pillat med de få bilder som finns på mobilen.

Och plötsligt blev det bara officiellt på Facebook att Nove Lo finns. Konstig känsla.

De vi träffat vet ju (nu är magen liksom inte bara lite tjock längre). Det är inte hemligt på nåt sätt i världen att vi har två barn. Men ändå. Konstig känsla.

Får fundera mer på den. Eller sova bort den.

Varit på föräldragrupp, regnbågsgrupp kallas den.
Helt utmattad men ganska glad att vi gick. Få känna sig lite vanlig. Eller ja, få göra nåt vanligt i alla fall.

(Nove har gympapass, galet mysigt!!!)

Idag har jag träffat Tessan och Sebastian. Den senare är en månad gammal. Tessan något äldre.
Haft det mysigt. Blir varm i hjärtat av att det liksom inte ser ut att göra ont i Tessan när jag jämför Sebastians händer med Vides. Att det inte är som något konstigt. Hon gick helt enkelt och jämförde Sebbes fotmått med Vides avtryck. Tycker om det. Blev glad.

Igår träffade jag Patricia och Penny. Vi hade det också väldans bra. Det märktes kanske på Penny, som inte är så gammal att vi inte setts på ett tag. Jag dög. Men inte sådär som förut. Får se till att få träffas oftare.

Jag har haft det stormigt i mig sista veckan, sen vi kom från Kalmar. Det har varit mycket tankar på Vide, jobbiga tankar och fina tankar.
Mycket tankar på hur kommentarer börjar komma om att det är dags att gå vidare. Vi går ju vidare hela tiden, MED Vide. Han måste få vara med hela livet. På sitt sätt. Vi kommer alltid vara stolta över honom. Alltid ha med honom bland familjebilderna. Ha saker som påminner om honom framme. För oss är det en tröst. Ett sätt att leva tillsammans med vår son. Det är så svårt för mig att folk inte förstår det. När jag förstår att många tycker sig veta att det vore lättare för mig om jag tog bort bilder och så.
Jag älskar när folk frågar om de får se bild. Älskar när de frågar hur stor han var, hur graviditeten var. Önskar fler vågar. Önskar fler vågar fråga mer, hur dumma frågorna än verkar. Så länge det är med respekt och för att de vill veta.

De senaste dagarna har jag börjat noja mer med Nove. Tycker det är jobbigt om jag inte känner något precis just när jag vill. Ganska jättejobbigt.
Måste komma på något bra. Min kurator tycker jag ska tänka att hen sover och behöver det. Men det funkar inte, tyvärr. Vide sov ju inte. Vide dog.
Samtidigt vill jag ju åtminstone ibland vara lite vanlig.

I vara vanliga-andan har vi bestämt oss för att prova om vi trivs i regnbågsföräldragruppen. Där helt vanliga regnbågsfamiljer träffas och går i en liten gravidgrupp.
Den börjar i morgon.

Blev långt det här. Jaja, frekvensen har ju inte varit så hög på sista tiden. Så det vår vara längd som kompensation.

Inget nytt under solen. Men gjorde ett litet minikollage. Här är båda våra barn, våra kärlekar!

Igår var det Vides tiomånadersdag. Jag mådde riktigt bra. Stolt över vår förstfödda.
Vi börjar på riktigt se slutet på infernot som borde varit en enkel golvläggning i vår lägenhet.
Våren kommer.
Nove mår fint.
Vi har vilat ett par nätter på hotell (tack snälla Marija!).
Jag fick akupunktur för fogarna.

Sen hände det en massa saker, golvinfernot fortsatte att inferna sig. Det var någon som sa rätt så tanklösa saker vid helt fel tillfälle.
Vi började röja i dammet.

Idag vaknar jag och är väldigt ledsen, tankarna rusar. Hoppas fåglarna och solen får det att vända. Det eller tandläkarbesöket. (Hrm...)

Nu har vi varit på ultraljud med notch-mätning och tillväxtberäkning. Och ett läkarbesök.
Allt gick bra!

Notch är, om jag nu fattat rätt, en benämning på försämrat flöde i artärerna till livmodern. (Försöker, pga att jag mår bäst av det, att bara ta reda på saker i en rimlig nivå. Bara vara gravid. Inte medicinintresserad med ambition tillbaka mot skolan. Alltså kan jag nästan ingenting om obstretiska grejer, har inte läst nånting.)
Det ulj som kallas notch är alltså eg en fråga om det förekommer, inte nån undersökningsmetod.
Ul-bm mätte flödet i artärerna (det är då det blir blått, grönt och rött på skärmen. Färgerna visar flödets riktning i förhållande till dopplermätaren.). Det såg fint ut. Flödet i navelsträngen såg också bra ut, det brukade de inte mäta än för det är senare det isf kan bli problem. Hon mätte för att jag frågade. ("Ja, här var det julgransljus" var kommentaren där.)
Men det såg också fint ut.

Så mätte hon bebisen. Viktuppskattning ligger på -5,6% från kurvans mitt. Det är också normalt.

Allt allt ser bra ut. Och jag är nu matt av lättnad.

Vår läkare har påsklov, så vi kom till en annan. En bra en. Hon lugnade oss, berättade att om det då inte föreligger nån notch är det mindre än 1% risk för preeklampsi. Det är ju okej det. (Vet inte hur många % normalrisken ligger på)
Sa också att om vi är oroliga innan den månad gått som är till nästa tid kan vi ringa dit och få tidigare ulj. Gillar verkligen all vård vi får. De fattar, liksom. De fattar vad vi behöver höra.

Här är en bild på Vides lilla syskon!
Tänk att vi är tvåbarnsmammor!

Om två timmar är vi på Danderyds sjukhus och ska göra ultraljud. Notch, kallas den sorten. Är inte riktigt på det klara med exakt vad som mäts. Men blodflöde till livmodern och blodflödet i navelsträngen till bebisen i alla fall. Är det intressant förklarar jag mer sen.
Storleken på bebisen mäts nog också. Det är konstigt, men jag är fortfarande inte särskilt rädd. Brukar ha ångest någon vecka innan.
Fortfarande glad över att vi var hos barnmorskan igår. Det kanske gjorde susen?
Allt ser bra ut. Magstorleken mättes för första gången, den ligger exakt på kurvan. 23 eller 24 cm, jag kommer inte ihåg. Hjärtat pickade i 140 och mitt blodtryck var bra.

Har varit i Kalmar över helgen, där Hannas familj brukar samlas för att ses.

Mest minnesvärda händelsen:
Hannas systerbarn E, 5 år, tänker jättemycket på barnet i Hannas mage.
Nu gick funderingarna på hur bebisen ska ut.
-Kommer bebisen komma ut ur Hannas mun sen? frågade hon.
-Nej, svarade jag lite förvånat, bebisen kommer ju ur Hannas snippa.
-VA?!?!?! gapar E. SKOJAR DU???
Med ett oförglömligt ansiktsuttryck.