Kuratorn
Har ju haft en rätt så extra tuff vecka nu. Oro och tankar på döden har snurrat iväg bortom rim och reson. Så jag hade som jag skrivit en extratid hos kuratorn, som jag egentligen kunnat glesa på tiderna till lite.
Idag var det verkligen extra bra hos kuratorn. Verkligen. Allt det där utöverdetvanliga släppte. Och jag sa en del grejer som är stora för mig, men obegripliga för logiken. Till exempel ansvarskänslan. Att vara ansvarig för Noves liv, att min kropp ska ge honom allt. Och jag måste veta att han lever.
Den är tung, den känslan. Nu vågar jag till och med skriva om den här, det är stort förstår ni.
Min kurator säger att det inte är så. Att det inte är jag som ska ha ständig vakt. Just nu tror jag henne. Hon säger att det jag gör är mer än nog. Att jag aldrig kommer bli ouppmärksam, så att jag försummar. Det stämmer. Väldigt mycket stämmer det.
Det var skönt att släppa ut det där. För mig är det svåra svåra tankar. Stora. De handlar om liv och död. Fast det låter banalt är det allvarligt menat.
Älskade lilla barn, stanna hos oss.
På rätt sätt.
