Vägen till Nove Lo, Vides lillasyskon

Det förra inlägget skrev jag igår, egentligen. Ändrade bara nåt ord, när jag märkte att det inte blivit publicerat. Så tid och sånt ska stämma.

Idag vaknade jag gråtandes. Drömde att jag var på förlossningen och att Nove dog. Det var en väldigt väldigt verklig dröm.
Många blev involverade i min ångest, och ungen bestämde sig för att sova. Så det var svårt att känna nåt. Det hjälper ju inte att ha hård ångestmage när det enda en vill är att känna rörelser... Så allt blev jobbigt. Grät en timme, sen kände jag ett litet ben tryckas ut mot naveln. TACK! (En timme är lång tid i aktiv dödsångest...)
Min syster kom sen, då passade Nove på att dansa runt ordentligt! Mys!

Vid lunch träffades jag och en tjej som förlorat ett barn, vi har fått kontakt i en grupp på fejsbukk. Ibland är febban bra. Det var en mysig fika. Men det är skit att det det händer överallt och hela tiden. Så onödigt orättvis värld vi har.

Mår i alla fall bra nu! Ska snart få träffa Sara! Hemma i vårt golvlösa hem får katt och svärföräldrar samsas i påsk...

Nove rör sig och våren låter solen skina.

Det kanske mysigaste som finns med graviditeten är ju att känna hur magbäbisar rör sig, tycker jag.
Det är roligt att Nove och Vide båda varit rörliga, och på lite samma sätt. Våra yogabäbisar!
Nove kommer ibland nu, till handen (värmen?) på magen. Det kommer jag bara ihåg om de sista veckorna med Vide. Men uppmärksamheten är ju en helt annan denna gången.
Älskade, påpassade unge! Vad jag längtar efter dig!
Och älskade älskade Vide! Jag saknar dig så väldigt mycket. Tio månader. Undrar om du hade haft tänder nu. (Själv var jag sen med det)

Är ju i Kalmar sen ett tag för att golvet är som det är hemma hos oss. (Den historien tar aldrig slut, de rev det den 20 februari. Skulle fått nytt i igår. Men entreprenören hade visst inte meddelat vårt val till mattläggaren, så mattan fanns inte inne. Pust, liksom. Det är jobbigare än en kan tro att leva i ett dammoln till byggarbetsplats, stackars Sara som bott hemma. Nästa vecka, ons el tors SKA den in, mattan. Sen ska vi boa och boa tills Nove kommer ut.)
Längtar så efter Sara nu! Hon kommer i kväll. Hoppas Nove är vaken och rör hårt och utåt, så hon får känna sitt barn ordentligt fort.

Har en rolig och rätt kass app om graviditet till telefonen. Den jämför bäbisen med grönsaker och sånt varje vecka. Stämmer dåligt men är festlig.
Här är min majskolvsmage i alla fall.

Jag har drömt mardrömmar väldigt många gånger per natt många nätter nu. Har haft svårt att lugna mig och släppa tanken på att de ska bli sanna. Alla går ut på att bäbisen dör, eller nästan alla. Ibland är det andra som dör, Sara eller annan familjemedlem. Alternativt måste jag rädda någon som håller på att dö. Nätterna blir utmattande efter ett tag.
Kände att jag behövde försöka lugna mig i förmiddags, kunde inte trots tydliga fosterrörelser släppa oron. Till slut ringde mamma förlossningen (är i Kalmar ju) och förklarade läget. Jag hade känt bäbis men var orolig. Trevlig människa sa att vi såklart skulle komma in. Blev mottagna av lugn och fin människa som satte oss i väntrummet på förlossningen.
Tyvärr bytte de sen och det kom en inte alls lika lugnande barnmorska för att ta hand om mig. Hon ville först knappt lyssna, sa att jag inte hade några symtom. Frågade mig ingenting. Lyssnade iaf, men då hade hon redan stirrat upp mig så det lugnade mig ingenting.
Sa att läkaren ju inte skulle göra nåt ultraljud eftersom det inte fanns nåt skäl till det.
När hon sen sa att de ändå inte kunde garantera att bäbisen levde när jag klivit ut genom dörren blev det lite mycket för mig. Började storgråta och fick ångestattack. Orkade inte ens se henne. Svarade att hon inte kunde säga så.
Sen gick hon aldrig. Tyckte jag. Fick ur mig att jag åtminstone ville prata med läkare innan jag gick. Hon började då prata om att sätta ctg, hade bara lyssnat med doppler först. Vi bad att få prata med läkaren igen.

När läkaren kom vände allt. Hon frågade om vad som hänt med Vide och när. Jag fick berätta. Hon sa att hon förstod min oro och jag kunde andas igen. Vad lite det behövs! Vad bemötande är viktigt!
Sen sa hon att det är klart vi skulle titta om det brukar göra mig lugnare. Tack dr Diana! Du gjorde att vi slapp lägga in oss, Nove och jag...

Här är Nove Lo. Översta bilden är huvudet och ett knä. Mitten är ben och armar med en hand i ansiktet och nederst ser ni ben och armar bara. Hen börjar bli stor, älskade ungen! Får inte plats med hela Nove på samma bild. Nove rörde sig en massa. Gulle!

Innan jag åkte ner igår var vi hos vår barnmorska. Hon är så lugnande för mig (för Sara också). Tar god tid på sig med oss, vi var där 45 min igår. Hon lugnar mig alltid. Blir rörd, över att det fungerar så bra. Så tacksam över att det är så många som funkar bra också. Superengagerad psykiatriker, kanonkurator och en barnmorska som precis fattar hur hon ska göra med oss. Och lyssnar, anpassar.

Allt gick bra, igen! Tack tack tack, vems förtjänst det nu är.
Nove Lo sparkade runt, hjärtat pickade på i puls 146 med lite variation.
Alla mina värden ser jättefina ut.

Om jag blir orolig får jag ringa till henne, fast jag inte kan åka dit. Bara att jag vet att hon tycker det är helt ok att jag ringer hjälper.

Så får jag väl åka till förlossningen och lyssna om det blir ohållbart...
Det kanske ordnar sig, även här. Skönt att träffa syskon och föräldrar är det i alla fall.

Fogarna gillade INTE att åka buss. Så jag ska försöka få tag på nån som kan ge mig lite nålbehandling.

Längtar efter Sara.

Jag ska åka till Kalmar och familjen där idag. Längtar efter dem, såklart. Så det ska bli roligt.

Samtidigt är det, som så mycket nuförtiden, blandade känslor. Och blandade känslor betyder verkligen starka känslor.
Får ångest över att åka ifrån alla trygghetsmänniskor. Rakt ut utanför bekvämlighetszonen. Kommer eventuella barnmorskor fatta? Om jag MÅSTE lyssna extra?

Nove Lo är en exemplarisk magbäbis. Har fortfarande inte behövt buffa för att få känna. Det är ständig gympa och så fort jag vänder mig om lägger hen sig tillrätta. Skönt och bra, är det. Men Vide var precis likadan. Superrörlig hela tiden. Och vi gjorde rätt. Gjorde precis som de sa till oss. Jag var noggrann och försökte känna. Men Vide dog i alla fall. Och nu ska jag och Nove överleva utan rätt sjukhus och utan rätt barnmorska och utan Sara. Det är klart att det går. Men det är väldigt läskigt.

Jag är stolt över mig och Sara. Och över vår ganska trasiga men vackra familj.
Stolt över att vi kollade i barngarderoben vi gjorde iordning till Vide. Vad som finns och om det faktiskt är något vi kommer behöva. Stolt över att det kunde vara fint och glädjefyllt att se sakerna vi köpte till honom, istället för att det är bara ångest. Det var så mycket längtan och kärlek och glädje i de där sakerna. Minnena om när vi undrade vad en bäbis egentligen behöver. Så skönt att allt det sitter kvar istället för att bli bara ångestfyllt. Så skönt att vi kommer ihåg det och försöker göra lika mot Nove Lo nu. Längta och planera. Älska. Fast vi vet allt om orättvis ondska.

Stolt över Vide. Vackra vackra Vide! Han som skulle krypa runt nu.

Stolt över lilla Nove Lo, som dansar vattenbalett hela dagarna nu för tiden.

Älskar min familj!

Stor dag idag. Övergår från att tillhöra gyn till förlossningen. Bäbis börjar bli stor!
Ett viktigt delmål.

Det har vänt, jag mår lite bättre igen. Inte förtvivlad hela tiden.
Nove Lo sparkar, mer och hårdare varje dag. Så skönt, slipper tro att hen är död hela tiden. Snart kommer vi kunna buffa igång mer rörelser också.

På fredag tillhör vi förlossningen, dit ska vi åka när det är nåt. istället för gyn. Ett viktigt delmål.
Tänker massor på födelsen nu. Längtar till att få träffa vår läkare, så hon kan prata med oss om det. För det är otäckt. Jag ska inte gå igenom någon latensfas hemma, det är vi på det klara med. Å, svåra grejer det där...

Längtar väldigt väldigt mycket efter att få vår lägenhet i normaltillstånd. Bor i hyresrätt. Har inte golv i hall och kök just nu. Sen ca tre veckor, eller kanske fyra. Smutsigt och jobbigt. Får inte vara här när det ska återställas.
Så jag ska till mamma tidigare än planerat. Vet inte än när bara...

Är tacksam över de vänner vi har. De får oss till ytan ofta ofta. De och familjen. Snart får jag träffa familjen i Kalmar. Skönt, är det.

Känslorna i allt det här är så svårbeskrivna. Jag tror inte alls någon kan vara i närheten att förstå allt om de inte varit med om något liknande. Vi har turen att inte förneka graviditeten, nån av oss. Det är annars ganska vanligt, har jag förstått.
Men visst finns det stunder när det är extra svårt att tro på livet i magen.

Det är som att leva i en storm av tankar och känslor dygnet runt. Med en helt annan dignitet än vad jag upplevde förra graviditeten.
Lycka, saknad, längtan, förtvivlan. Stora känslor, alla är sanna. Ibland samtidigt. Svårt svårt att förklara.
Vide har en självklar och stor plats i hemmet, i mig och i tankarna. Nove Lo börjar få sin. Den är så blandad med oro och skräck.

Mina älskade barn! Nove SKA få bli äldre än Vide. Ska bli gammal, överleva sina mammor.

Kom att tänka på en sak, som hände efter rutinulj. Vi hade tid till bm samma dag, efteråt. Blev klara rätt länge innan besöket, så vi satt i väntrummet och tittade på bilderna. Det var så mycket som hade lättat. De tror att barnet är friskt. Hen var inte död. Hjärtat såg bra ut. Njurarna verkar funka. Vi skulle inte förlora vårt barn just då i alla fall. (Det ska vi aldrig, men sånt är ju svårt att tro.)
Så Sara storgrät och jag var i något slags förvirrat rus. Vi såg rätt glada ut. En tjej bredvid blev väl lite rörd.
"Å, är det första ultraljudet?" Frågade hon och klappade sin egen runda mage.
"Näe, femte" svarar jag och Sara i kör. Alldeles storleende.

Då sa hon inget mer. Flackade lite med blicken.

Det är en rätt rolig historia, tycker jag.

Har vi haft i helgen. Linn har varit här, gjort världens tuffaste gravidfotografering. Tycker jag. Igår träffade vi E och U också.
Skönt att det finns en massa bra människor omkring oss. Trötta och nöjda är vi nu. Sara är på väg hem, har lämnat Linn vid tåget. Jag vilar.
Har vi tur kanske det blir en magbild delux här ikväll eller i morgon.

Tror det där deppet vände, som jag hoppades. Ser mening i saker igen. Hopp om att vi får golvmatta någon gång...
Tänk vad lite info kan göra. Det och bra sällskap.

Har varit hos barnmorskan. Det gjorde oss lyckliga. Nove Lo sparkar runt som tusan, hjärtljuden ligger bra. Ca 140 sådär. Hon fick hålla i bäbisen för att lyssna, så hen inte skulle vända eller simma iväg.
Jag har också bra värden.
En massa annat har också börjat ordna sig, vi vet mer vad som ska hända kring lite jobbiga grejer. Solen skiner. Det är en bra dag.

Igår eftermiddag hälsade vi på en liten lillebror Sebastian, som kom ut från magen för exakt en vecka sedan idag. Det var fint, och lite läskigt innan vi var där. Han var ju så klart fantastisk och helt perfekt. Jag vågade till och med hålla i honom, fast han var lika liten som (lite mindre än) Vide. Helt bedårande är han.
Sebastian har en änglastorasyster, jag och hans mamma har träffats en del under hennes nya graviditet. Det är väldigt värdefullt, att följa någon som gör samma resa. Se deras känslostorm och få höra att det är fler som tänker rädslotankar, lyckotankar och sorgtankar.
Är så tacksam för att vi fick träffa familjen så fort, och så tacksam för att det gick bra.

Nåt har hänt. Jag mår sämre, gråter mer och har svårt att se att saker är roliga. Inget har ju egentlig mening eftersom Vide inte fick leva. Så har många stunders tankar gått.

Har varit hos min kurator denna veckan, det var på tiden. Där, när jag är ensam med henne, kan jag säga vad jag tänker på riktigt. Även det som är svårt och som jag kan börja skämmas för. Det är bra, att säga. Då är det lättare att bli klar med tankarna.

Har pratat med min psykiatriker också. Det var också bra. Annat, är det. Inte samma nakenhet i vad jag säger. Men bra.

Sara får ju ta en del.

Alla tre har tagit upp att jag har mycket hormoner i kroppen. JAG VET! Det är liksom meningen att jag ska ha det. Det blir inte roligare att gråta för att jag vet att mina hormoner är många och frodiga.

Vi håller på att få en fuktskada i hall och kök fixad. Har ingen golvmatta. Hantverkare som inte kommunicerat så bra. Det har varit väldigt jobbigt. Kommer väl aldrig bli klart.
I alla fall. Igår fick Sara en massa info och tog emot folk från hyresvärden och hantverkare från andra firmor. Hon städade bort en massa svart damm också.
Idag är det lättare att vara hemma. Nystucken är jag också, på symfys och si-leder. Så det onda har lättat MYCKET.
Det kanske vänder rätt lite igen. Humöret. Hoppas.

Nove Lo sparkas på bra, tack älskade unge! Det behöver jag!

Är vad det är. Godnatt.

Idag är det den fjärde. Vides dag. Älskade barn! Älskade älskade barn. Nio månader, det är en stor bäbis det. Saknar mig trasig.

Nu putar det mer plötsligt. Igen.

Igår var jag på första akupunkturen för smärta i si-lederna, fast bara högra för jag ligger på sidan, och symfysen. Hos den där bästa sjukgymnasten jag skrivit om tidigare. Blir lite upprörd över hur de sjukgymnaster jag gick till förra gången betedde sig igen. "Det där kan man kanske prova men det hjälper nog inte nu. Det går ju över sen." Men men.
Det hjälpte verkligen! Så mycket att jag gör saker jag inte ska och kan, för smärtan är inte där och påminner hela tiden. Så tufft, att en sån sak kan hjälpa. Undrar hur länge det sitter i. Hoppas länge länge! Har ny tid nästa torsdag.

(Nålar på symfysen är ju dock inget för den pryda... Igelgottssnippa)