Tankar och babbel
Det har vänt, jag mår lite bättre igen. Inte förtvivlad hela tiden.
Nove Lo sparkar, mer och hårdare varje dag. Så skönt, slipper tro att hen är död hela tiden. Snart kommer vi kunna buffa igång mer rörelser också.
På fredag tillhör vi förlossningen, dit ska vi åka när det är nåt. istället för gyn. Ett viktigt delmål.
Tänker massor på födelsen nu. Längtar till att få träffa vår läkare, så hon kan prata med oss om det. För det är otäckt. Jag ska inte gå igenom någon latensfas hemma, det är vi på det klara med. Å, svåra grejer det där...
Längtar väldigt väldigt mycket efter att få vår lägenhet i normaltillstånd. Bor i hyresrätt. Har inte golv i hall och kök just nu. Sen ca tre veckor, eller kanske fyra. Smutsigt och jobbigt. Får inte vara här när det ska återställas.
Så jag ska till mamma tidigare än planerat. Vet inte än när bara...
Är tacksam över de vänner vi har. De får oss till ytan ofta ofta. De och familjen. Snart får jag träffa familjen i Kalmar. Skönt, är det.
Känslorna i allt det här är så svårbeskrivna. Jag tror inte alls någon kan vara i närheten att förstå allt om de inte varit med om något liknande. Vi har turen att inte förneka graviditeten, nån av oss. Det är annars ganska vanligt, har jag förstått.
Men visst finns det stunder när det är extra svårt att tro på livet i magen.
Det är som att leva i en storm av tankar och känslor dygnet runt. Med en helt annan dignitet än vad jag upplevde förra graviditeten.
Lycka, saknad, längtan, förtvivlan. Stora känslor, alla är sanna. Ibland samtidigt. Svårt svårt att förklara.
Vide har en självklar och stor plats i hemmet, i mig och i tankarna. Nove Lo börjar få sin. Den är så blandad med oro och skräck.
Mina älskade barn! Nove SKA få bli äldre än Vide. Ska bli gammal, överleva sina mammor.