Vägen till Nove Lo, Vides lillasyskon

Jag är fortfarande i Kalmar. Bor hos min mamma och har en femåring här ett par dagar, är som barnvakt mest på eget önskemål.

Femåringen sov med mig i dubbelsängen vi har när jag är hos mamma.

När vi skulle gå och lägga oss pratade hon mycket om den nya graviditeten.
"Nu har du två barn, Hanna! Ett i himlen och ett i magen."
"Bäbisen i din mage är så hääääär liten nu." (Jag försökte jämföra med nåt, för hon visade som en ärta. Sa att den nog är nästan lika lång som hennes fot. Foten blev mycket ingående studerad.)
"Men, ni är ju två mammor till er bäbis. Är pappan också inne i din mage?" (Nej! Bäbisen har ingen pappa. Vi fick hjälp av donator bla bla bla...) "Men vem tar hand om bäbisen när den är i magen då?"
"Om det blir sommar och bäbisen kommer ut utan att hjärtat slår, då blir du så ledsen igen." (Ja, så det ska inte hända. Lillasyskonet ska stanna hos oss.) "Ja! Och bli lika stor som jag! När bäbisen är så här stor då är jag.... 12 år." (Lilla mattegeni! -vi räknade lite innan svaret kom.-)

Det var så befriande att prata med henne. För jag trodde på det jag sa, om att LillaLo SKA stanna hos oss.
Älskade barn! Alla tre!

För övrigt är hoppbönan igång i magen. Fina fina!

Jag och Sara är inte på samma ställe en vecka framåt. Jag är hos mamma, Sara hemma. Har längtat hit! Men det känns konstigt att inte vara med Sara.
Åkte bil hit. Igår. Aj aj i fogarna, speciellt symfysen. Men får låna en tempurmadrass av min pappa och hans fru. Det är bra, riktigt bra. Är som vanligt i symfysen redan idag. Eller, nästan i alla fall.

När vi var hos bästa barnmorskan i torsdags spelade vi in hoppbönans hjärtljud. Har lyssnat på dem varje dag. Det lugnar lite.

En insikt som kom till mig efter det där besöket är hur energikrävande panik är. Jag var fullkomligt slut hela fredagen, trött bortanför trötthet.
Jag hade så hemskt mycket ångest ett tag, när allt var som svartast. Konstant ångest, mer eller mindre. Inte konstigt att ingenting alls fungerade. Jag förlät mig själv lite då, för hur jag tänkte. Om mig själv och om världen.

Det tickticktickar på från livmodern mer och mer. Långt ner. Det är så mysigt, så väldigt väldigt mysigt. Heja lilla älskade hoppbönan!

Jag äger nu två par lagom stora jeans!

Igår var en jättebra dag, jag var nästan sprudlande glad. Tränade, gillade träningen och njöt av solen och rimfrosten.
Det tickade lite i magen. Tror jag har förstått vart moderkakan inte har växt än. (Den ligger på framsidan.) För tickandet och fladdret är på ungefär samma ställen. Inte mitt fram, där känner jag inget.

På eftermiddagen fick jag panik och ångest. Orkar inte riktigt gå in på allt om varför, men blev så sjukt orolig. Skrev mail till min bm och ringde henne (det gäller att vara SÄKER på att nå fram...).
Hon ringde upp efter kanske 25 minuter, fina människan. Typ kvart i fem på eftermiddagen... Sa att så som jag hade fått för mig är det inte, för så funkar det inte. Det hon sa var logiskt men jag var rädd. Rädsla slår logik. Så jag satt och försökte tro på vad hon sa, det gick sådär.
Sen sa hon att jag hade två val. Antingen komma till henne och lyssna eller sätta mig på gynakuten för att få göra ul, för hon hade ingen som kunde ultraljudet som jobbade mer denna veckan.

Jag ville komma och lyssna. Så vi fick åka dit igår redan. Förmodligen när hon hade slutat ungefär. Kl 19.

Vår bäbis hade väldigt lätthittade hjärtljud, de låg på 147-150. Trodde hon skulle få leta. Det är ju tidigt. Idag 15+0. Hon förklarade också igen hur det skulle varit om jag hade haft rätt, och kände att allt verkade bra. Min livmoder är precis lagom stor. Jag var så lättad när jag varit där. Så förfärligt lättad. Lättnad kan vara otroligt fysisk efter panik och stress.

Vår barnmorska är så himla bra.

Nu går då tiden inte alls fort.
Har haft en ganska jobbig dag, eller några jobbiga dagar. Båda två och kanske mest Sara.
Saknaden är så evig, så definitiv. Vide kommer inte tillbaka. Det är så väldigt orättvist. Så ofattbart att det är så på riktigt.

Träffat Tessan idag, fina människan! Hon är bra hon. Och väldigt gravid. Då gick tiden. Men nu har den slutat gå.

Var på sjukgymnastik, vattengympa på förmiddagen. Väldigt skönt. Får lite endorfiner av träning, det är fantastiskt.

Just nu önskar jag att bäbisen i magen var så stor att jag kunde väcka hen, för att alldeles säkert få känna att nån är där och lever. Och så saknar jag Vide alldeles förfärligt. Alldeles förfärligt.

Det trodde jag ju aldrig att den skulle göra. Men det känns som om veckorna tågar på. Det är bra. Men läskigt det med. Allt är ju visst läskigt...
Är otroligt tacksam för träningen, det bästa med den är så klart att jag känner mig säker. Säker på att den i alla fall inte skadar. Förut har jag mest blivit avrådd från allt. Det har varit jobbigt, man bryter ner musklerna mer och mer och får ont av det i stället om man har otur.
När jag har lite inbokat som inte tar allt för mycket energi är det ju också skönt, såklart.

Ikväll ska vi träffa Å och H. De vet inte att vi är gravida igen. Är rädd för att säga det till fler. Rädd för min reaktion, rädd för att jag ska tolka en massa i deras. Men det är ju bra människor. Så det kommer gå bra. Vet jag egentligen. Sara får prata. Så löser jag ganska mycket nu för tiden. Och säger vi inget så säger vi inget.

Första gymbesöket idag. Majgåååd vad otränad och svag jag är. Helt vansinnigt.
Men det är roligt, och jag känner mig säker när jag tränar med övervakning av en som kan.

Har inte varit särskilt oroad för hoppbönan de sista dagarna. Det är väldigt skönt att få vila från slitiga tankar. I går palperade både jag och Sara fram livmoderkanten. Den är inte långt ifrån naveln. (Mycket lättare att känna denna gången när magen är så mjuk...hrm) Har glömt det där, när den ska vara var. Men bönan har nog plats i alla fall... Hen bör vara runt 8 cm från huvud till rumpa nu.

Tänkte bjuda på bild på mig. Magen putar nämligen redan väsentligt. Det är ganska skönt, blir som verkligt då.

Idag var vi hos barnmorskan. Pratade lite om hur vi vill ha besöken framöver och om resultatet vi fick på KUB. (Det var ett väldigt bra resultat.) Hoppbönan var 3 mm längre än sin dag när vi gjorde det. Skönt, jag har lite slutat oroa mig för att hen ska vara liten. Tänkt mycket på det, eftersom man ändå inte får ändrat datum när man gör IVF.
Hade dåligt ferritin (järnförråd). Blä. Vill inte äta järntabletter. Men det ska jag.
Om tre veckor ska vi få lyssna på hjärtat! Kommer jag ihåg ska jag spela in ljuden. Efter det besöket blir det nog varannan vecka. Hände inte så mkt annat idag. Glömde ta bt, hoppsan. Läcker varken protein eller glukos. (Oväntat...)

Har tränat vattengympa m sjukgymnast idag och fick en riktig efterträningskick. Galet skönt!

Jag tror jag har börjat känna lite fladder, hoppas så himla mycket att jag inte inbillar mig.

Sara jobbar ju nu. Hon blir så trött, går knappt att prata med henne för att koncentrationsförmågan är slut. Älskade frun...

Ett inlägg som inte handlar något alls om Vide eller hoppbönan, egentligen.

Jag sover fortfarande rätt så kasst ganska ofta, även om det inte går att jämföra alls med hur det var innan graviditeten.
Så jag går upp rätt många gånger per natt. Det gör inte Sara. Hon brukar tryggt ligga och sova osynlig under täcken och kuddar.
I natt när jag som vanligt var på väg till toaletten och öppnar sovrumsdörren ser jag en svart siluett titta fram hotfull och tyst. På en sekund hann jag tänka att vi hade inbrott och nu skulle jag bli nerslagen och dödad, minst.
Det var Sara, såklart. Täckhögen var visst tom denna gången. Var tvungen att kolla igenom hela vårt hem, ifall nån mer människa gömde sig i det. Somnade faktiskt om till slut, efter kanske 2,5 timmar.

Det är en tjej som bor i närheten som tänker skänka bort en vagga. Så LillaLo ska få en vagga (också). Den är vit, fin på en ställning med hjul. Har vi tur kanske vi kan klämma in den bredvid sängen. Fast då får vi nog skjuta allt lite åt sidan. Vi vågar inte hämta den ännu. Efter rutinultraljudet. Det var helt okej. Men modigt va? Att säga att vi ville ha den redan nu!
Nu har vi tre sovplatser i början. Eller fyra. Det kan nog räcka tycker jag.

Andra saker som händer: kört slut på batterier i tens. Tur att vi har ett gäng uppladdningsbara.
Haft lågt tryck hela dagen idag.
Är inte så orolig för hoppbönan just idag.
Slappnar av lite, gråter mycket. Saknar min Vide.

Vill att veckorna ska gå så jag känner magbebis på riktigt. På säkert.
Lilla plutten. Älskad från början.

Idag har jag varit hos sjukgymnast. Tänk va? Vecka 12+. Då får man börja göra en massa saker. Man får smärtlindra med TENS. Helt såld på det. Älskar den. Hoppbönan slipper lite paracetamol och jag slipper mycket smärta.
Ska träna hos henne två gånger per vecka, hela graviditeten. Det blir nog bra det här!

Tankarna går så mycket fram och tillbaka. Oron varierar, ibland minut för minut. Videsaknaden känns också olika minut för minut. Haft en fin dag, åt lunch med C efter sjukgymnasten. Mysigt!
Kvällen har varit jobbig. Var som om mycket spänningar släppte. Grät mest åt ingenting. Eller allt.
När jag satte tens slappnade i alla fall kroppen av, det behövdes. Det börjar pocka på nu, bli verkligt längre stunder. Att det är ett litet syskon därinne. Att hoppbönan är på väg att bli en bebis. Att jag redan börjat knyta an, ganska mycket.
Lilla maglivet! Som ser ut som en liten människobebis redan.
Nu ska jag försöka sova. Var trött vid femtiden...

Jag vet! att jag inte borde kunna känna nån rörelse än. Men ta mig sjutton om inte hoppbönan gjorde en kullerbytta eller nåt. Fladder, som jag väldigt gärna ska vara bönan, kändes på rätt plats och utan andra magkänningar.
Ligger på rygg och är avslappnad.
Tänker inbilla mig att det var en kullerbytta av minihopp(et) därinne.
Fantastisk avslutning på fin dag!

Var hos U idag. Gosade med kattbebis hela dagen. Sötsovare var han, katten.
Till exempel kan man bli trött mitt under bus på matte. Så här:

Det är inte klokt det här. Vad man kan längta efter nån som bara är ett litet knytte. Och oroa sig. Men idag är jag fortfarande mest glad från igår. Hoppbönan är nu tillsagd att fortsätta sköta sig lika bra på kontrollerna.

Vides månadsdag har varit lättandad och fin. När jag tänkt på honom har jag mest tänkt fina saker. Från graviditeten. Skönt.