Kalmar och tankar
Jag och Sara är inte på samma ställe en vecka framåt. Jag är hos mamma, Sara hemma. Har längtat hit! Men det känns konstigt att inte vara med Sara.
Åkte bil hit. Igår. Aj aj i fogarna, speciellt symfysen. Men får låna en tempurmadrass av min pappa och hans fru. Det är bra, riktigt bra. Är som vanligt i symfysen redan idag. Eller, nästan i alla fall.
När vi var hos bästa barnmorskan i torsdags spelade vi in hoppbönans hjärtljud. Har lyssnat på dem varje dag. Det lugnar lite.
En insikt som kom till mig efter det där besöket är hur energikrävande panik är. Jag var fullkomligt slut hela fredagen, trött bortanför trötthet.
Jag hade så hemskt mycket ångest ett tag, när allt var som svartast. Konstant ångest, mer eller mindre. Inte konstigt att ingenting alls fungerade. Jag förlät mig själv lite då, för hur jag tänkte. Om mig själv och om världen.
Det tickticktickar på från livmodern mer och mer. Långt ner. Det är så mysigt, så väldigt väldigt mysigt. Heja lilla älskade hoppbönan!