Första paniska attacken
Igår var en jättebra dag, jag var nästan sprudlande glad. Tränade, gillade träningen och njöt av solen och rimfrosten.
Det tickade lite i magen. Tror jag har förstått vart moderkakan inte har växt än. (Den ligger på framsidan.) För tickandet och fladdret är på ungefär samma ställen. Inte mitt fram, där känner jag inget.
På eftermiddagen fick jag panik och ångest. Orkar inte riktigt gå in på allt om varför, men blev så sjukt orolig. Skrev mail till min bm och ringde henne (det gäller att vara SÄKER på att nå fram...).
Hon ringde upp efter kanske 25 minuter, fina människan. Typ kvart i fem på eftermiddagen... Sa att så som jag hade fått för mig är det inte, för så funkar det inte. Det hon sa var logiskt men jag var rädd. Rädsla slår logik. Så jag satt och försökte tro på vad hon sa, det gick sådär.
Sen sa hon att jag hade två val. Antingen komma till henne och lyssna eller sätta mig på gynakuten för att få göra ul, för hon hade ingen som kunde ultraljudet som jobbade mer denna veckan.
Jag ville komma och lyssna. Så vi fick åka dit igår redan. Förmodligen när hon hade slutat ungefär. Kl 19.
Vår bäbis hade väldigt lätthittade hjärtljud, de låg på 147-150. Trodde hon skulle få leta. Det är ju tidigt. Idag 15+0. Hon förklarade också igen hur det skulle varit om jag hade haft rätt, och kände att allt verkade bra. Min livmoder är precis lagom stor. Jag var så lättad när jag varit där. Så förfärligt lättad. Lättnad kan vara otroligt fysisk efter panik och stress.
Vår barnmorska är så himla bra.