Anekdot från rutinultraljudet
Kom att tänka på en sak, som hände efter rutinulj. Vi hade tid till bm samma dag, efteråt. Blev klara rätt länge innan besöket, så vi satt i väntrummet och tittade på bilderna. Det var så mycket som hade lättat. De tror att barnet är friskt. Hen var inte död. Hjärtat såg bra ut. Njurarna verkar funka. Vi skulle inte förlora vårt barn just då i alla fall. (Det ska vi aldrig, men sånt är ju svårt att tro.)
Så Sara storgrät och jag var i något slags förvirrat rus. Vi såg rätt glada ut. En tjej bredvid blev väl lite rörd.
"Å, är det första ultraljudet?" Frågade hon och klappade sin egen runda mage.
"Näe, femte" svarar jag och Sara i kör. Alldeles storleende.
Då sa hon inget mer. Flackade lite med blicken.
Det är en rätt rolig historia, tycker jag.