Rädsla
Det är så mycket känslor nu.
Jag älskar Nove, lilla magbäbis. Och är så väldigt väldigt rädd. Allt ser fint ut, allt är bra. Min kropp sköter sig, jag har fina värden. Hb är nästan oförskämt bra nu. Blodtryck är normalt, har till och med slutat få fall hela tiden.
Foglossningen (som ju är en irriterande petitess i sammanhanget) hålls i hyfsad schack med hjälp av övningar, i vatten och på gym, samt akupunktur.
Har tur. Har en okomplicerad graviditet.
Men jag är så rädd. Så rädd för att den här lyckan också ska krossas.
Sorgen är just nu ganska lugn. Jag vet vad jag känner, eller vad en ska säga. Vide är min kärlek, på ett sätt en ganska trygg kärlek. Vide är så saknad, ibland kan smärtan komma helt plötsligt och oförberett. Men jag vet var jag har den och det känns rätt, känns rätt att jag fortfarande får ont av saknad. Jag kan sorgens känslor ganska bra, även om de där stunderna där allt bara rasar och kroppen inte funkar är jobbiga. Då får det rasa och jag får sakna ut en stund, så tar jag mig upp sen.
Men jag är så rädd. Nove Lo lever så tydligt där inne, visar sig mer för varje dag. Jag älskar det. De är lite syskonlika, fast jag tänker att Nove nästan rör sig ännu mer än Vide. Det kan bero på den besatthet jag har av att känna efter.
Ofta tror jag på att Nove ska få leva, även efter sin födelse. Stanna hos oss. I Sverige är det det vanliga. Att barn lever.
Men jag är så väldigt väldigt rädd. Jag vill inte förlora en största kärlek till. Vill inte gå under igen.
Det finns inget som säger att det ska bli så. Inte denna gången och inte när Vide slets ifrån oss. Det är just det. Vide dog utan att någon vet anledningen. Han var inte sjuk och verkade må bra. Sen var han död. Vi gjorde allt rätt, allt enligt vårdrutinerna. Men han dog.
Hur värjer en sig mot det? Hur ska vi orka så väldigt länge till, ända till mitt i sommaren.
Jag vill ha Nove hos mig. Hela mitt liv. Orkar inget annat. Är så himla rädd.