Lugnare nu
Tänkte mest säga det. Att jag är lugnare. Att den hysteriskt onda skrikgråtiga jagfårinteluft-saknaden är över för denna gången. Lite lugn gråt ibland kvar.
Kärleken är så stor, och det värker allt lite fortfarande. Att jag bara får tankevisa det för honom. Inte krama, pussa, vara hans småbarnsmamma.
Nove bufflar och bökar. Lilla syskonet som bara kommer veta att hen har världens finaste storebror. Växa om Vide förmodligen strax efter att hen är född. (Vi lär ju inte direkt gå över tiden om jag säger så... Och Vide var en rejäl nyföding, i 37+5. Så jag tänker att det nog blir efter födelsen och inte innan.)
Nove är livet och de båda barnen är ljuset.
Idag är det många tankar. Onsdagar är en dag då jag ofta behöver mkt vila, det ger tid till många tankar. Då är det nämligen länge sen akupunkturen var. Det strålar duktigt kring lederna.
Men den här dagens saknad. Den hade jag nog samlat till i bra, ljusa dagar.