Vägen till Nove Lo, Vides lillasyskon

Alltid när barn föds blir det ju en massa gratulationer. Med rätta.
Det är några språkliga normer jag har svårt att acceptera dock, med de där gratulationerna och med graviditetsformuleringar. Tänker mycket på dem. Vet inte om jag skrivit om det tidigare.

Till exempel har jag märkt att folk som är gravida och vill skrika ut det till världen, sådär som folk vill mest, skriver de "om si och så länge blir vi föräldrar". Det tycker jag är konstigt. För jag är ju redan förälder till Nove. Fast magen döljer hens utseende för världen är det redan ett barn i min mage. Jag känner mig definitivt som mamma till båda mina barn. Fast jag inte fått glädjen att lära mig den där spädbarnshysterin med någon av dem än. Det SKA jag få nu i sommar är det bestämt. Har jag bestämt.

 

En annan sak som jag funderar på är i samma anda. Välkommen till världen, grattar många när barnet är ute ur magen. Var sjutton har ungen hållit hus innan? I rymden? Hela min kropp är faktiskt världslig, tänker jag.

 

Och så det tredje, men det är mer diffust. Jag förstår frasen "jag tror att hen ska heta" rätt väl. Då har föräldrarna inte bestämt sig. Men "hen ska heta" borde väl vara "hen heter" om det ska vara ett mer korrekt språkbruk?

 

Det är märkligt, på hur många plan funderingarna kommer när livsomvälvande saker händer. Från stort till smått. För jag förstår ju att det är uttryck av glädje, normer och sånt som styr hur folk uttrycker det. Men ändå, liksom. Vide fanns. I magen, väldigt påtagligt. Mitt föräldraskap med honom är verkligen inte som jag tänkt eller önskar. Men det är lika viktigt som om han hade stannat.

 

Jag har två älskade magbäbisar. Den ena ska jag få ha kvar hela mitt liv hos mig. Har jag bestämt.