Saknaden
Det blir så mycket värre igen. Med saknaden. Den finns ju alltid. Men nu ett tag har kärleken liksom skuggat över det onda. Det har varit fint. Vide, min älskade.
Nu värker det i armar och bröst. Det gör så ont. Jag vill inget annat än att känna min sons kropp igen. Ligga med honom på mitt bröst och andas in hans doft. Saknar hans små händer och fötter. Vill se honom igen.
Vill inte att Vide ska vara död.
Det är så banalt, språket ibland. När känslorna är så stora. Men det är så. Jag vill inte att Vide ska vara död. Jag vill se honom växa upp.
Vår son fyller snart ett år. Vi måste fira den födelsedagen utan att kunna se honom, utan att ha sett eller att hoppas snart få se hans första steg.
Världen är så fel. Så väldigt fel.