Tjatigt?
Jag vet att jag sagt det förut. Men världen är faktiskt inte sådär vidare okej. En morgon till att vakna utan att mitt snart ettåriga barn är här.
Utan att veta vad han tycker om att göra precis när han vaknar, utan att bli väckt av honom under natten.
Istället vaknar jag av foglossning, mardrömmar, sorg.
Är så himla ledsen den här morgonen (också).
Älskar Vide. Saknar Vide.
Hatar sorgen. Vill inte behöva acceptera den. Vill inte att den ska ta så mycket plats som den gör. Ett tag tog kärleken över smärtan på nåt sätt. Dit vill jag igen.
Mors dag är det också. Förra året var det en dag av förväntan och drömmar. De är så sönderkrossade.
Skitmorgon.