Igår kväll
Igår åkte vi in till förlossningen. Sent på kvällen var det. Hade både på måndagen och tisdagen varit rätt orolig och funderat mycket. Noves rörelser kändes annorlunda. De kändes svagare, mer sällan tyckte jag. Under måndagen tyckte jag det var rimligt ändå. På tisdagen tänkte jag flera gånger ringa till vår bm. Men då kom en liten rörelse. Tänkte att det var acceptabelt. Gjorde ganska många roliga saker. Mådde liksom på nåt slags förnekande sätt ganska bra. Flera gånger när jag hade vattengympa och träffade en vän jag inte sett på länge tänkte jag att "tänk om jag går här och har roligt medan Nove Lo dör". Så kom nån liten rörelse, och jag fortsatte dagen. Aldrig riktigt nöjd, de kändes inte som de brukat göra. Rädd. Orolig. Förnekande.
Hade pratat en del med Sara om det också, såklart, men hela tiden velat vänta till vårt bmbesök idag istället för att söka.
Men på kvällen försökte vi allt för att få igång bäbis. Jag drack vatten. Låg ner. Vände mig om. Åt sötsaker. Sara sjöng (innan vi hunnit bli halvt hysteriska). Vi ropade och höll på. Jag kände inget, Sara kände inget. Då åkte vi in. Klockan hann bli rätt mycket. Inte tillräckligt med bensin i bilen, tanka först. (Lär tanka oftare i fortsättningen...)
Vid tio ungefär var vi på förlossningen. Vi blev direkt visade till ett rum av en undersköterska. En barnmorska kom. Berättade att hon inte tänkte leta länge efter hjärtljud, hittade hon inte direkt skulle en läkare komma och göra ulj. Sen letade hon jättelänge (enligt mig). Påstod att hon hörde. Jag nära panik.
Så plötsligt hörde jag också. Hjärtat slog. Ca 135-145 slag per minut. Det är väldigt bra slag. Fick sitta med ctg ett bra tag. Hörde ofta skrapljud, vilket betyder rörelser. Kände dem inte sådär ofta. Någon kanske.
Vi var så rädda innan den där ctg-kurvan. Så väldigt väldigt rädda.
När vi var klara med ctg-grejen fick vi veta att det var rutin att kolla ulj också. Så fostervattnet var normalt och så. Fick vänta ett bra tag. Då tänker jag alltid att det är nån bäbis som mår dåligt, när de säger att läkaren ska komma och det dröjer länge just på obstretik. Jag hoppas inte det. Jag hoppas att det var en bäbis som kanske behövde lite hjälp men mår bra nu.
Ulj såg fint ut. Nove Lo låg lite märkligt, som en banan med huvudet rätt ut i högersidan och benen neråt bakåt på nåt vis. Nove vinkade lite. Ryckte till nån gång. Hjärtat slog fint.
Läkaren sa att det var ett mönsterctg. Precis som det skulle vara. Varierande puls och registrerade rörelser.
Lugna åkte vi hem. Kom hem vid ett-två nån gång.
Fast jag sov inte så bra i natt.
Vaknade och tänkte. Hur rädd jag var. Hur förnekande jag reagerade när jag blev rädd på riktigt.
Idag har vi varit hos vår vanliga barnmorska. Henne vi litar mest på. Vi pratade om rörelser. Om hur ofta. Att de kan ändra karaktär just i denna veckan, utan att det tyder på att Nove Lo blir svagare eller så. Och att det kan bero på hur bäbisen ligger, hur mycket jag känner.
Och att våga åka in. Istället för att vänta. Inte gå hemma och oroa mig.
Hur oro kan påverka, om jag släpper ut stresshormoner reagerar bäbis med att bli lugn och röra sig mindre. Dessutom blir magen hård och det blir en dum spiral, så jag inte märker rörelserna.
Vet inte hur jag ska orka, det är så länge till mitten av juli när vi är beräknade. Tänk om något händer. Allt ser så bra ut. Men... Nove Lo måste leva.