Saknad, sorg, glädje, hopp, längtan
Med hoppet kommer längtan. Man tror, eller jag tror, rent automatiskt på att vårt lilla frö ska bli en bebis. Ska bli vår Lilla Lo. Vides lillasyskon. Längtar så. Blir glad, på riktigt glad. Vill vara nästan klar nu, istället för att bara kunna hoppas. Är rädd. Rädd för vad ultraljudet ska visa. Att det inte ska sitta rätt. Att hoppet ska grusas. Om det går bra har vi väldigt många ultraljud att genomleva...
Saknar Vide. Saknar honom så det skär skär skär i hjärtat. Skrikgråtit långa stunder i eftermiddag. Vill ha min son hos mig. Vill bara ha honom här! Orättvisan är för stor för att bära. Saknaden för stor för att beskriva. Han skulle ju vara här, träffa sitt syskon. (Som då skulle kommit ganska mycket senare, om vi fått bestämma. Men som vi nu vill vill vill ska komma nästa sommar. Stanna lilla bönan!)
Tankar som snurrar. Ingen koncentrationsförmåga, kan inte läsa något. Får ingen vila av tv.
Ge mig lite ro. Ro i tanken. Jag vill bli glad igen. Hoppas undersökning av dr C kan ge mig lite ro en stund.
Älskar min son. Älskar mitt hopp.