Vägen till Nove Lo, Vides lillasyskon

och det är verkligen inte meningen.

 

Känslostormarna är inte likt någonting jag känt tidigare. Jag saknar min son mer än vad som går att sätta i ord. Och är så ofantligt tacksam över det lilla hoppet som växer i Videbo. LillaLo-hoppet. En brevvän sa till mig att när man sett hjärtat slå har missfallsrisken minskat markant. Det kändes lite skönt.

 

Egentligen var det dock en mycket trivialare sak jag behöver få ur mig. Jag har så ONT. I fogarna. Och rygg. Mest i höfterna, men hela ryggraden värker. Knän och fingrar med. Hur blir det här när jag blir tjock också?

Så idag har vi köpt en madrass med sånt där minnesskum i. En rätt billig, på rea, till bara mig. Så har vi köpt en mastodontlång kudde att ha mellan/under benen. Och ett par duntossor att ha i sängen, mina gamla ruggar fjädrar.