Vide och Bönan
Det är en konstig graviditet det här. Gjorde nyss resan, den slutade ju i katastrof. Vi miste vår son, vår son miste sitt liv. Just när det skulle börja utanför magen.
Jag är så stolt över Vide, han är det finaste jag sett och det bästa jag har. Och har haft.
Bönan är också det nu, det bästa jag har. Så skört, nu vet vi att det är så skört. Att även friska barn rycks bort från livet alldeles för tidigt.
Just idag orkar jag vara tacksam över Hoppbönan.
Tacksam över att jag känner hen varje dag. Att Bönan kom till oss så fort vi försökte igen, och har stannat så här länge. Vi ska få se det här barnet växa upp. Det måste bli så.
Jag är också tacksam över att det blir lite som syskonlikhet, rörelserna bäbisarna i magen gör. Vi kallade Vide för yogabäbisen, han tryckte sig ut mot bukhinnan rätt ofta och tidigt. Nu kan jag och även Sara rätt ofta känna en liten korv trycka ut sig under naveln. Älskade älskade barn! Gör som storebror du, för han var en mycket meddelsam magbäbis. Ända till slutet.
Det är lugnande för oss mammor det.