Gynkoll
Hm. Vet inte riktigt hur jag ska skriva om detta. För det blir lite som att vi ränner till sjukvård hela hela tiden. Men det gör vi ju också... Historien slutar bra. I alla fall:
Igår kom det blod när jag var på toa. Bara lite en gång, sen mycket två ggr. Det såg verkligen ut som mensblod (ursäkta rättframheten). Så vi åkte till gynakuten. Det blev lite absurt vid inskrivningen. För jag blödde inte emellan toabesöken. Men det var svårt att få den snälla barnmorskan att förstå. "Hur ofta behöver du byta binda?" Nej det behöver jag ju verkligen inte! (Hade ärligt talat glömt ta på mig en binda, så jag gjorde det när jag lämnade urinprov. För syns skull liksom.)
Berättade att Vide dött, framhöll ångest och oro vid inskrivningen. För jag hade ju inte sammandragningar.
Vi blev lite prioriterade, så vi väntade inte mer än 2,5 timme. Sen kom läkaren. En tyskbrytande snäll och duktig läkare som förstod vår oro och gjorde det vi behövde först, ett vanligt ul. Bäbisens hjärta pickade på fint. Hen hade händerna i ansiktet och såg ut att sova rätt djupt. Sparkade lite mot proben. Älskade barn, älskad från första hjärtslaget! Vi har varit med sen första celldelningen.
Sen gjorde hon det hon behövde. Fy vad ont det gjorde att ta fram tappen på gynundersökningen!
Allt såg fint ut och jag blödde inte. Inga tecken till att tappen försvagats eller så.
En skön känsla när allt ser bra ut. En väldigt skön känsla!
Jag undrar hur många extra besök det kommer bli när vi åkt på två redan innan rutinultraljudet?
Vi har i alla fall lovat varann att om en av oss vill åka och kolla åker vi. Oro ger sömnlösa nätter. Det är det inte värt när det kan avhjälpas med en koll.
Bra bemötande av alla fick vi också. Är som sagt tacksam över hur vården runt oss funkar.
Idag har varit en trött dag. Tränade på förmiddagen i bassäng. Åkte hem och sov i över två timmar. Sen åkte jag och fikade med bästa U i stan.
Nu ligger jag i sängen och ska snart sova. Bönan pickar förnöjsamt på högra sidan av magen. En trött men bra dag.