Tankar om oro och graviditeten
De flesta funderingarna just nu handlar om att jag inte hinner med. Har på något sätt stannat i första trimestern i tanken, så jag blir ganska förvånad över allt som händer. Kroppen och Hoppbönan fortsätter ju graviditeten... Det är svårt att längta sig fördärvad och tycka tiden ska gå samtidigt som jag tycker att den rusar iväg väl fort. Det pickar och tänjs varje dag från Bönan och magen dundrar iväg. Ser ju gravid ut...
Nästa stora hållpunkt är ju rutinultraljudet. Oj oj oj. Idag har jag känt att jag längtar lite till ultraljudet, inte bara tills det är gjort. Hoppas jag kan ta till mig lite och att det är mysigt. Och att allt ser bra ut.
Lite tankar kring oro. En vän var här. Vi pratade kring oro och ro. Mest hon faktiskt. Hon hade hört en psykiatriker prata om det normala i oro, att tillståndet är normalt så länge det inte ger fysiska symtom och sådär. I relationen mellan mor och barn växlar det mellan ro och oro hela tiden.
Det kändes skönt att försöka komma ihåg. Vår oro är normal, även om den just nu är lite för stor i proportionerna på grund av att vi inte läkt från sorgen så mycket ännu. För sorgen efter Vide är så ny och trasig fortfarande.
Man ska oroa sig. Men lagom mycket.