Barnmorskebesök
Idag har jag haft vattengympa. Pratade lite med de två andra som är där. Det var ganska jobbigt idag. Är avundsjuk på frasen "efter vecka 25 sådär kunde en ju slappna av lite". Nja. Det tvivlar jag på.
Är också avundsjuk på hur självklart det låter för en annan som är där att bäbisen ska komma ut och skrika. Blir arg på vissa saker nån sa. Men allt är ju avundsjuka. Vill också tro med hela hjärtat att bönan kommer stanna här med oss. Idag var det lite extra jobbigt, för jag skulle till bästa bm på eftermiddagen. Kontroll är synonymt med oro. Vi lyssnar ju på hjärtat nu när vi är där. Så det här "vi ses nästa vecka" kändes så osäkert för mig... För tänk om hjärtat inte skulle slå.
Åt lunch med bästa människan. Det var mysigt!
Sen barnmorskan. Alla mina värden var bra. Hon lugnade ner mig med några nojor jag hade.
Livmodern växer så det knakar, och man ser skillnad på de här 10 dagarna eller vad det är sen förra besöket. Bra!
Sen skulle vi lyssna. Oj, vad hon fick leta. Tror faktiskt alla tre hann få ångest i olika stor utsträckning. Även om bm sa att hon hörde hur hen rörde sig, fattade hon ju att vi inte skulle lugna oss innan hjärtslagen hördes. Jag var tvungen att blunda, hade svårt att andas. Sara hann tänka på allt som måste göras om bäbisen inte levde. Allt var hemskt hemskt hemskt.
Till slut, efter flera minuter, hördes jämna fina lagom snabba hjärtslag. Och vi kunde börja gråta.
Efteråt var vi tvungna att sitta en lång stund. Vi gick och fikade. Vi lär nog behöva göra det efter alla kontroller.
Nu lever bönan minsann om så jag känner, när jag inte är orolig längre.