Vägen till Nove Lo, Vides lillasyskon

Idag ska vi få besök. Av en människa vi inte träffat förut, men pratat mycket med via ett stödforum för gravida som förlorat barn.
Förhoppningsvis kommer bästa Elisabet också, jag tror det. Och har med sig treåringen.

Tänk, det kommer nog bli en fin kväll.

Morgonen började väldans oroligt. Nove sov och Sara ville inte alls det. Hon hade det väldigt jobbigt. Tills hon hade känt rörelser. Det hjälpte inte att jag kände. Det gör inte alltid det. Hoppas det blir bättre under dagen. Annars får vi nog åka på en koll så hon får höra eller se.
Det är en tung tid nu.

Inte så konstigt.

Älskade lilla lilla storebror.
Vad jag saknar dig!

Vi var hos barnmorskan igår, veckans koll. Antingen går vi på ultraljud och läkarbesök eller så går vi till barnmorskan.
Hon är som vår tryggaste punkt, det är skönt att gå dit. Svårt att förklara.
Allt ser så bra ut. Noves hjärta tickar på i rätt takt. Nu är huvudet ner igen, men oj vilken liten snurrbäbis vi har!
Mitt hb-värde är stabilt och högt trots att jag inte äter nåt tillägg längre. Yay!
Bra blodtryck och bra glukos. Allt är bra bra bra.
Mitt magmått hade hamnat nån cm högre än kurvan, det har varit exakt på mittenkurvan innan. Spännande hur väl jag och Nove följer varandra där. För hen hade ju också hamnat lite högre på tillväxten. Vi gillar tillväxten, det är tryggare med stor än med liten bäbis. Så länge det inte blir en jättestor en.

Känslor då?
Här har vi den emotionella karusellen i full gång. Dåliga, smärtsamma, svarta dagar av saknad och bitterhet blandas med en skräck för att Nove ska dö.
Och med en fantastisk lycka över att vi får ha Nove Lo hos oss. Med kärlek. Till båda våra barn.
Känslorna är stora, ligger alltid nära ytan och vi vet inte själva vilka som kommer dominera. Bara att det kommer trötta ut oss denna dagen också.

Ibland, när jag känner mig extra modig, har jag börjat våga tro på det här. Lite trevande och skört, men det finns ändå ett hopp om att Nove Lo ska få överleva sin förlossning.

När jag känner mig så modig försöker jag göra nåt jag anser vara lite vanligt för blivande föräldrar. Läsa om barn till exempel.
Idag bläddrar jag i en väldigt väldigt bra bok. Lättläst, positiv och tankeväckande. Om försök till balans, försök till att uppfostra alla barn till de individer de är. Och ge dem möjlighet att välja på riktigt. Svår utmaning. Men viktig, om pojkar ska få lika höga betyg som flickor i skolan och kvinnor lika hög lön som män för samma jobb. Ja, det finns ju tusen andra anledningar också. Men det här är ingen genus- eller feministblogg. Även om jag är lite sugen på att lära mig mer genom att skriva om det ibland.

Idag är jag modig!

I alla fall, alla ni som nån gång träffar ett barn. Från Olika förlag. Läs:

Igår var det schlager och födelsedagsfirande på kvällen. Hos en kompis.
Väldigt mysigt blev det till slut. Vi hade dock en rätt besvärlig dag, med mycket svängar och hinder. Så vi kom sent. Men blev glatt välkomnade i alla fall, tur för oss...

Gårdagen var, som varannan verkar vara, fylld av motsägelsefulla tankar och en känslomässig matthet det var länge sen jag behövde stå ut med. Ett tag trodde jag hela kvällen också var körd. Är rätt stolt att jag gick upp och kom iväg. Och hade det bra när jag var där.

Sömn verkar det dock vara värre med nuförtiden. Men jag tänker att det hör till sen graviditet nu, inte till den sömnlösa sorgen. Vi säger så. Har sovit gott de timmar jag fick i natt i alla fall. Inga onda drömmar.

Den här dagen verkar innehålla mer sol än igår, då var det mulet och kvavt. Nu sol och en sovande fru, hittills. Klokt av henne.
Själv ligger jag och pratar lite med Nove Lo. Vi buffar på varandra genom magväggen, myser och funderar på frukost.. Och längtar efter att mysa och se varann. Det gör i alla fall jag.

Har haft en mycket lugnare dag idag. Mycket glädje. Fått veta en bra sak.
Eller ja, två. En jättebra och en av mer ekonomisk karaktär. Alltså världslig men lättnad kände jag ändå.

Så har vi fått hjälp av Saras föräldrar att fixa på vår lott. En liten trädgårdslott där vi brukar grilla och hänga på somrarna. Det är svårt att vara där och väldigt gravid med foglossning. Arbetsfördelningen är sådärrättvis.

Vi ska vara där när Vide fyller år, om vädret är sånt. Håller på att göra en liten minnesplats där också. Ska förhoppningsvis få den helt i ordning under helgen, då ska ni få se bild.

Dagens jobb:

Erkänner mig helt livrädd. Livrädd som i rädd att livet ska försvinna. På riktigt. Igen.

Det är en väldigt jobbig dag idag. Med bara små vilopauser.

Saknar lilla storebror.

På begäran faktiskt, på riktigt.
Tog en skuggbild också. Som jag gjorde med Vide i maj förra året.
Fast Vide var beräknad i mitten på juni, Nove Lo är beräknad till mitten av juli.

Det finns ju mängder med gravidappar. Den här är nog den konstigaste. Tydligen börjar grönsakerna ta slut nu...

Vi har varit på ultraljud igen. En fantastisk och intresserad bm gjorde det, väldigt skönt och bra. Hon kollade allt möjligt, tex hjärta, njurar, läppen och berättade hela tiden vad hon gjorde.
Så skönt, så lugnande.
Nove Lo verkar följa kurvan väldigt bra. Idag hamnade vi på +4%.

Fick en lite mysig bild. Ansiktet visas framifrån. Ni ser ett ögonlock, näsan och munnen.

Det blir så mycket värre igen. Med saknaden. Den finns ju alltid. Men nu ett tag har kärleken liksom skuggat över det onda. Det har varit fint. Vide, min älskade.
Nu värker det i armar och bröst. Det gör så ont. Jag vill inget annat än att känna min sons kropp igen. Ligga med honom på mitt bröst och andas in hans doft. Saknar hans små händer och fötter. Vill se honom igen.

Vill inte att Vide ska vara död.

Det är så banalt, språket ibland. När känslorna är så stora. Men det är så. Jag vill inte att Vide ska vara död. Jag vill se honom växa upp.

Vår son fyller snart ett år. Vi måste fira den födelsedagen utan att kunna se honom, utan att ha sett eller att hoppas snart få se hans första steg.
Världen är så fel. Så väldigt fel.

Idag var vi på en utställning för vaxholmsmänniskor.
Sara ställer ut ett par hattar och en vän ställer ut keramikslott. (Googla sagolikt så borde ni hitta Åses keramik.)

Fick sammandragningar, hittade en stol och satte mig på den. Tyvärr satt det en mänska bredvid, som tyckte det var helt naturligt att börja prata med mig för att jag hade mage. "Vet du vad det blir?" Sara stod bredvid men räknades inte in. Har märkt att om jag svarar "en bäbis" på den frågan blir det märkliga blickar. Ja, det är Nove Lo. Sa jag därför.
"Nej, nu har du ju förstört halva nöjet!" Svarade människan och fortsatte med en lång utläggning om dotterns alla ungar, sisådär fem. Dottern hade minsann inte tagit reda på nåt nån gång. (Vet inte riktigt vilket nöje det syftades på. Mina fördomar säger att det handlar om könet, som jag inte uppgav.)

Kul för din dotter då, tänkte jag. Och fortsatte ha sammandragningar med tillagd bitterhet över hur olika graviditeter upplevs beroende på erfarenheter.

Men utställningen var fin och lunchen efter väldigt god och väldigt utomhus.
Våren är här. Och så efterlängtad.
Nove Lo hickar precis just nu. Gullunge! Jag är lugn, men saknar storebror mycket. Det är jobbigare igen med saknaden. Jag gråter mycket.

Nu har jag börjat må lite bättre. Sov elva timmar ungefär i natt. Och Nove känns igen. Magen är mjukare. Rädslan har släppt.
Väntar på vänner som jag ska äta lunch och fika med. Solen skiner. Våren är här!
Sara är iväg hela dagen, hon har gjort hattar och grejer som säljes på en marknad. Kreativitet har hon gott om!

Sen är vi nog lediga ihop hela helgen tror jag. Det ska bli skönt. Hoppas vi slipper rädslorna så mycket som möjligt.

Några Sara-hattar!