Vägen till Nove Lo, Vides lillasyskon

Vi har det så bra, i vår lilla familj. Livet är ett intensivt bebisliv. Nove Lo mår bra.
Men... Ikväll, som alla kvällar, saknar jag Vide sjukt mkt. Det är så konstigt. Slängs mellan massa känslor hela tiden. Kan fortfarande komma på mig med att få dåligt samvete när jag känner mig glad, på riktigt glad. För den viktigaste som finns dog ju. Då kan jag ju inte vara glad.
Nu finns det en till som är viktigast. Som gör mig bubblande lycklig varje dag. Men Vide dog. Jag saknar honom så jag tappar andan. Känslan är plötslig och absolut.
Samtidigt har vår familj, med ett barn i vagnen/sjalen och ett i hjärtat haft en jättefin dag. Vi har geocashat lite och Nove har badat. Suttit mycket tillsammans och bara njutit av att få vara vi. Tittat på simning, det är ju vm. Vardag. En ny vardag. Allt, alla förändringar, allt nytt, måste jag tolerera att göra utan Vide. Jag hatar det. Att allt ska göras utan Vide.

Här är vår dröm nybadad.

Det är fantastiskt att ha Nove Lo hemma på utsidan. Vi njuter. Och förundras. Och gråter. Och svämmar över av kärlek. Till båda våra barn. Vågar känna igen. En sån lättnad det är, att allt gick bra.

Igår var det Vides 13-månadersdag. Vi var i minneslunden. Nove i vagnen. Vad jag grät, de får aldrig träffa varandra...
Älskade familj. Så vacker och så sorglig.
Vi har ju en plats till Vide på lotten också. Var där i tisdags, då var mamma med. Så fint.
Tänkte berätta mer om vår första vecka från födelsedagen i morgon eller så.

Idag är det Nove Los födelsedag.
3255 g och 50 cm kärlek!
Vi mår alla bra! Älskade unge vad vi längtat!

Varit på läkarbesök idag igen.
Alla värden på mig ser bra ut, ctg fint. Bra med fostervatten och Nove Lo dricker och kissar. Tyder på friskhet på alla möjliga sätt. Aortabågen såg vi också. Lilla stora bäbis! Längtar efter att få se dig på riktigt nu.

Väntan, väntan. Rädsla och längtan. Längtan och saknad.
Stora känslor.

Vi har varit på stranden både måndag och tisdag. Jag har badat! Som jag älskar att bada, det är sommar för mig. Och att kunna stå utan att det gör ont nånstans som jag kan i vattnet. Det är lyx. Skönt också att göra det, med tanke på att när Nove kommit ut är det badförbud.

Stranden innebar också att se ettåringar som tultar omkring sina föräldrar. Att se ettåringar på stranden innebär en stor saknad. Och en stor längtan. En krock i havet av känslor gentemot mina barn. Vide skulle gått där i solhatt och skvätt lite med en spade. 13 månader snart, skulle han varit. Så stor och så liten. En blond liten på en strand. Suttit på huk i vattenbrynet.
Nove Lo ska få göra det nästa år. SKA! Nove Lo, älskade lilla syskonet. Som ska stanna på jorden.

Orden har inte jag skrivit, och jag har tyvärr inte koll på vems dikten är. Men den beskriver känslan bra.

"En saknad groda kring midsommarstång"

I lövad skrinda så fylld utav skratt
små pojkar i sjömanskravatt
På mjuka små fötter runt midsommarstång
små flickor med hatt och ballong
Och där mitt ibland oss i den ljuvaste tid
en tomhet, en saknad, en stilla frid
I lövad skrinda med bus och kiv
En tom liten plats. Där saknas ett liv.

Två ben som inte fick dansa en gång
En saknad groda kring midsommarstång
En blick som ingen fick möta idag
En änglavinge på lätta små slag
över blomsterfylld äng i ditt sommarland
men här på jorden, här fattas din hand
På sommarprydd grav i solens sken
en flyktig kyss på en skrovlig sten

En krans utan hjässa, en ros i en vas
Så väl dolda tårar i skuggiga glas
Och en röst som viskar i mitt hjärta idag
"Mamma förstå, att i dem finns jag
I barnens glittrande blick ser du mig
Jag finns här för alltid precis intill dig
I barnens klingande skratt där hörs jag
Däri vart hjärta, i vart andetag,
Älskade mor, där finns jag..."

Så saknad och så älskad.
Ett osynligt barn...

Det är midsommar! Hur gick det till? Och hur långsamt kan dagarna gå? Vi pratade om den gångna veckan i morse. Den känns som en månad bara den.

Vi märker hur vi mer och mer fokuserar på förlossning. Med drömmar, ångest, rädsla, hopp.
Det är svårt att skriva nu. För varje stund är olika. Och fokus är så otroligt inställt på Nove Lo. Lev, bäbis, lev!
Vet inte riktigt hur länge till vi orkar. Vi vill kunna se, höra, känna och dofta på vårt barn på utsidan nu. Se rörelser, höra skrik.

Går på kontroll med ctg två gånger per vecka. Idag till exempel. Allt ser bra ut.
Älskade barn!

Det är lättväckt oro nu.
Var och mätte om blodtrycket i fredags, det såg lite bättre ut. Och blodproverna är fortfarande okej. Lite låga trombocyter har jag. Hade det när Vide föddes också. Är väl lite utspädd sådär. Som höggravid har man mer blod i cirkulation. (Det märks rätt väl på pulsen det... En halv minuts uppvärmning sen har jag väl ca 140 i puls. På riktigt.)

Vi satt med ctg också, i fredags. Finfin kurva fick vi. Ska öka kollerna nu. Två ggr i veckan. Oro och rädsla. Fantastisk vårdpersonal som lyssnar och gör vad de kan.
Snart snart är Nove fullgången. Vi gick förbi 35 fullgångna veckor i fredags. Vid 37 fulla räknas bäbisar som klara. Ju närmre förlossningen vi kommer desto mer oro verkar det bli. Och desto mer fokuserade blir vi.

Jag tror att vi behövde passera Vides födelsedag också. Innan vi kunde ställa om, på något sätt. Ställa om till att föda syskon.
Nu njuter vi lite av sommaren, vi missade ju den helt förra året. Det är konstigt att inte ha upplevt sommar på två år.
Och så väntar vi. Längtar. Hoppas. Nove ska födas och överleva. Det hoppas vi på. Vi hoppas få oroa oss för nya saker. Vi vet vad det innebär att vara livrädda. Äkta livrädda. Det kommer nog fortsätta. Men det kommer åtminstone ändra form.

Har börjat packa ner kläder till Nove Lo i en väska, som ska med till förlossningen. Hjälp vad det kändes konstigt.
Vår läkare upplyste oss om att "det kan sätta fart när som helst nu". Och såg galet glad ut. Vi såg nog mer vettskrämda ut.
Oj vad mycket känslor. Oj vad mycket längtan, och rädsla.

Sara tycker vi ska ha ett nappbarn. Så vi kokade nappar också. Äger rätt många sen den tiden då vi trodde mer på världen, under Vides graviditet. Då fick vi lite prover från diverse företag.
Konstig syn på vår köksbänk.

I tisdags var vi på ett ultraljud igen. Planerat. Tyvärr ställde Nove Lo inte riktigt upp på bild. Eller den bm skrev iaf inte ut någon. Vi fick titta en bra stund dock. Nove snuttar på sin underläpp varje gång vi kollat. Undrar om det kommer fortsätta på utsidan. Eftersom vi ska få ut en levande liten denna sommaren.
Vikten är det inget fel på, ca 2600 g. Nära nog precis på medellinjen. 3% över ungefär.

Vad vi längtar efter att få se vårt barn nu. Längtar och är rädda. Sara har det väldigt mycket jobbigare än jag med oron. Hon känner ju inte Nove Lo hela tiden, hon har ingen som helst möjlighet till kontroll. Så de senaste dagarna har jag ärligt talat mest oroat mig för henne. Hoppas det lugnar sig lite snart.

Själv mår jag bättre än förra våren, rent fysiskt.
Känner mig inte alls lika svullen. Mer rörlig. Kan inte nog tacka min aktiva och peppande sjukgymnast! Hjälp vilken skillnad det är på foglossningsproblem med fortsatt rörlighet och foglossningsproblem med bara smärtlindringsråd. Så om du får ont i fogarna: bli inte stilla! Träna bålstabilitet, med hjälp av sjukgymnast. Tyvärr gör inte så många sjukgymnaster så här aktiv träning med gravida.
För mig hjälper det ju med akupunktur också. Väldigt skönt.

De mätte upp ett lite för högt blodtryck på mig i tisdags. Det var väldigt jobbigt. Hade det sista veckorna med Vide, men inget vården tror påverkade honom.
Nu har vi mätt hemma också. Helt normalt, som det legat hela denna graviditeten. Måste fått ett felvärde. Hoppas det! Ska mäta hos barnmorska i morgon. Har tagit blodprover och sådär. Inget konstigt, ingen leverpåverkan (vilket är vad man är rädd för med högt blodtryck hos gravida).

Vet ni, vi läker. Det märks säkert en del, om man skulle gå tillbaka och läsa. Jag skrev mer innan vårt försök till syskon också, läser man där märks det ännu mer att jag har läkt. Men de gör ont att läsa, så det gör jag inte.

Det är konstigt att det är sant som de sa. Att man kan läka trots att världen går sönder. Att man kan lära sig leva med den här saknaden. Det är som att jag gjort ett rum i mig. Ett rum till Vide. Fyllt med kärlek. Ofta. Och smärta, saknaden. För än har jag inte accepterat att han dog. Kanske, som min kurator försöker få mig till, har jag börjat tolerera det.

Det är också sant, som andra i sorg sa, att man kan vara glad och ledsen samtidigt. Jag är till och med lycklig vissa stunder. Tacksam.
Över Nove Lo. Den lyckan är ännu förknippad med rätt så mycket rädsla. Ofta. Älskad från början och så väldigt fin, kärleken växer varje dag. Längtar efter att få se mitt barn, känna värmen, höra bäbisskrik. Lära mig vara bäbismamma. För det måste bli så. Jag orkar inget annat.
Över Vide. Tiden av lycka vi fick. Han gjorde oss till föräldrar, han kom först. Vackra, älskade barn!
Över mina vänner. De som stod kvar. Som jag lät stå kvar. Och de nya. Som vet allt om sorg.
På något sätt kan jag också acceptera att jag är tacksam över allt jag lär mig av det här. Lär mig om mig. Om ödmjukhet. Om vad som egentligen är viktigt.

Det blev en djup och rätt så naken text idag. Jag landar efter ettårsdagen. Nu har vi gjort alla saker en gång. Firat jul och födelsedagar utan Vide. Nu måste vi göra det resten av våra liv också.

För att lätta upp stämningen lite tänkte jag bjuda på en bild på en väns barn.
Bubblande lycka...

Fjärde juni...
Ja, vi föräldrar överlevde det också. Att vårt barn fyllde år utan att få krama honom. Hårt och svårt var det. Men också vackert och fyllt med värme.

Vi kan inte nog tacka er som kom hit och åt tårta med oss!
Inte heller er som skickade brev med tankar och gåvor.
Och ni som skrev till oss, via fb och mail.

TACK! Vi är fortfarande utan tillräckliga ord.
Det har också kommit många hälsningar via Videung, från människor vi inte känner. Som säger att Videung hjälper lite. Helt otroligt. Blir så stolt över Sara.

Tänk. I den här världen, där onda meningslösa saker händer, finns det så mycket värme och kärlek också. Det är fint att se!

På Vides födelsedag åkte vi till barnmorskan för att kolla till Nove Lo. (Smart planerat av oss, orosmässigt.)
Nove mår finfint. Det var en vaken bäbis vi lyssnade på. Som hade huvudet ner men var ruckbar. Jag kände vändningen denna gången, den var rätt besvärlig. Så hoppas det var den sista.
Min ena syster var med oss hela dagen. Det var väldigt skönt. Så hon fick också lyssna. Fint!
Vi sov en del efter det besöket. Trötta. På kvällen kom vänner till oss.
Som sagt, en svår men fin dag.

Uppladdningen var nog jobbigast.
Efteråt har vi varit trötta och tomma. Sov så fort det gick igår. Jag har sovit bra för första gången på flera veckor natten till idag. Känner mig riktigt vaken nu.
Nove Lo hickar.
Vi får se hur det blir idag. Vädret är ett uteväder i alla fall.

Här flyger Vides födelsedagsballong upp i himlen, som en liten avslutning på vårt kalas där han inte själv kunde vara med.