Bra dag, tuff vecka
Den 4 december hade Vide sin halvårsdag. Det har varit en väldigt tuff vecka, haft några riktigt jobbiga dagar. Saknar honom så himla himla mycket. Undrar så vad han hade kunnat nu. Vad han hade gillat.
Tänkte egentligen mest berätta om dagens glädjeämne. Vi var och tittade idag, på vårt lilla hopp. Det tickticktickade så fint så fint, lilla hjärtat. Jag såg inte först, tickandet. För jag tittade på fel ställe. Var räddare än jag själv kan förstå, vi såg ju hjärtat hos dr C för två veckor sen. Men innan tickandet syntes för mig var jag nära en panikångestattack. Dr G fick peka.
Vi bad om en bild. När vi tittade på Vide denna tiden fick vi en. Men se, skrivaren funkade inte. Han fipplade med den en bra stund, först samtidigt som han höll kvar ultraljudstaven. Det var ju lite... festligt. Sen en stund till. Men det hjälpte inte. Så inget bildbevis till eftervärlden på lilla knoppen som ska bli en bebis.
Om en vecka är det inskrivning hos barnmorskan. Det blir bra det. Skönt med delmål, behöver hela tiden delmål. Bergochdalbanan denna graviditet bjudit på hittills (dvs en ynka månad ungefär) emotionellt är ganska... kraftig. Lär väl inte bli bättre med tiden.
Efter ultraljudet, när vi kom hem, somnade jag. En trend? Ingen sömn innan, massor efter kontroller? Får se hur de närmsta dagarna blir.
Just ja, beräknat födelsedatum är 18 juli. Exakt tretton månader efter Vides beräknade. Enligt en massa andra människor som gjort IVF ändras inte detta med ultraljuden. Det innebär ju att det är ännu mer jobbigt med kurvorna, när de inte ens kan justera. Men å andra sidan är det ju skönt att veta. Om det nu är så.
Så, lilla lilla hoppbönan! Håll i dig nu, och väx till en bebis. Hör du det!