Vägen till Nove Lo, Vides lillasyskon

I fredags, då hade vi små hopp om att något ägg av de 16 borde vara LillaLo. Tycker man. 16 ägg är ju rätt mycket att klämma ur sig på en menscykel tänker jag. Snälla dela er, har varit helgens mantra. Vi tänker oss att det låter sssccchhhPLOPP när en cell delar sig. Då blir det roligare att tänka.

 

Hela helgen har vi tänkt på äggen, på Vide, på livet.

Vi har snällt bett äggen bli befruktade och börja dela på sig. "Hör ni inget på förmiddagen har ni tid kl 15 för ET, Embryo Transfer." sa fina barnmorskan till oss i fredags. I går kväll, när vi pratade om det, bestämde vi att vi inte kan gå en hel förmiddag och vänta på att inget höra. Hu, det skulle vara långsam tid. Så vi bestämde att vi skulle ringa och kolla. (Det hade jag glömt i morse, men Sara kom ihåg.)

Något ägg, snälla säg att något ägg har delat på sig.

Braiga chefsbarnmorskan ringde upp Sara en timme efter att vi ringt. 13 ägg var befruktade! Av 16. Jag är stolt över mina ägg. De hade inte fyllt i vilken kvalitet än. (Jag är så fascinerad av det begreppet, kvalitet. Vad avgör om de få cellerna har toppkvalitet? Måste läsa på någon gång.)

 

Vi fick alltså komma! Tack och lov för det!

Klockan tre hade vi tid. Vi var där tio i tre. Blev inkallade väldigt jättedirekt. "Klä om bakom det skynket." sa en ny trevlig barnmorska. Så det gjorde vi.

 

In i lilla gynoperationssalen. Prata med trevlig doktor, samma som i fredags. Han försökte skoja till det lite, sa att vi skulle stoppa tillbaka alla befruktade. Det är tretton. Tyvärr, i det där läget är inte jag den mest skojfriska personen. Så han trodde nog att jag var lite dum. Jaja, honom behöver jag ju inte impa på egentligen.
Jag fick lägga mig i gynstolen, Sara satt bredvid och höll hand. Ul via magen, man såg livmodern tydligt och fint. Slemhinnan såg också bra ut. Läkaren använde den där anknäbben som man bökar in runt livmodertappen, fick fast den till hans förnöjsamhet och förde in en kateter. Anknäbben är ju inte det skönaste, men katetern kändes inte. Hela tiden fick vi titta på ul-bild av livmodern. (Så häftigt organ, att något så litet kan töja ut sig och rymma bäbisar!) När allt var klart letade en dam i rummet bredvid, som är laboratoriet,  reda på det lilla embryo vi skulle sätta in i sitt mikroskop. Hon sög upp lilla cellpluppen i ett rör och så pluppade läkaren in den i livmodern. Man såg att vätskan la sig fint, det blev ljust i mitten på livmoderbilden. Allt var över så fort, mina känslor hann inte alls med.

Efteråt pratade vi lite med barnmorskan. Fick instruktioner om när vi ska testa och hur vi ska leva nu. Eller, mest jag. De bryr sig nog inte om Sara dricker lite vin. Barnmorskan berättade också att embryot var 8-celligt. Perfekt på dag tre, vilket det är idag. Vi kommer få hem ett brev om någon vecka också. Där står det hur många embryon vi har i frysen. I Huddinge.

 

När vi kom ut kom känslorna. Överväldigad. Förvirrad. Hopp. Vide-ledsen. Å! Vi satt ett tag inne i sjukhuset innan vi gick till bilen.

Nu är vi väldigt trötta.

 

Sidohistoria: I morse luktade det väldigt skumt när vi kokade vatten med vår vattenkokare. Sladden blev het het het och det kändes lite rökigt. Usch! Så innan vi åkte iväg köpte vi en ny vattenkokare.

På hemvägen satt vi i bilkö i hundra evigheter. Typ två och en halv timme. Bläää!

Jag blev tesugen. Kokade vatten i den nya snygga vattenkokaren. Det började lukta skumt. Kändes lite rökigt. Sen VAR det rökigt. I en sån där grej som kanske heter kopplingsdosa.

Ja ja, proppen ur och mail till de där som ska fixa saker i lägenheten. Passa på att påminna om att elementen inte går att lufta, det händer inget. För sådär femte gången.

Vatten är nu kokat i vardagsrummet, te är bryggt och jag äter vår nya lyxhonung på smörgås. Den kommer från gården Spjutåsen i Västergötland. Fast gick att köpa i Tyresö, rätt mycket mer praktiskt för oss än Västergötland.