Tänk hörni.
Att man kan längta så efter någon som inte ens finns än. LillaLo, mitt lilla framtidshopp. Hoppas så att det blir verklighet.
Har tänkt på en annan sak, när jag pratat med andra mammor som mist sina små. Som antingen fått ett syskon eller har ett på väg. Den här känslan av att människor runt omkring tycker att man ska vara glad, att sorgen på något sätt ska ha "gått över" om man blir gravid igen. Det är ju lika ologiskt som att säga till någon som sörjer sin förälder att "jaja, du har ju den andra föräldern kvar." Ett konstigt sätt att se världen tycker jag.
Upprepar mig nu (tror jag). Men det är som två helt skilda saker.
Sorgen efter Vide, den stora och otäcka och främmande. Den är som ett stort och evigt avgrundshål att fylla. Fylla med kärleken till honom, så saknaden blir uthärdlig.
Sorgen över att inte vara en barnfamilj. Den kan man ju försöka fylla genom att gå igenom en graviditet till. Som kommer vara kantad av ängslan och rädsla. Hopp och förtvivlan. Som är otäck redan nu, innan den ens är påbörjad.
Men oj, vad längtan efter ett litet liv är värt mycket.