Vägen till Nove Lo, Vides lillasyskon

 

Två öppettider och 39 minuter! Det är skillnad mot de 150 öppettiderna (eller vad vi nu började på).

 

Trasiga mammor som får känna lite lite hopp. Lite tro om att få lappa och laga en extra stor bit. Laga barnlöshethålet. Videhålet, det får man laga till ett Viderum. Som för alltid kommer finnas. Men visst måste barnlöshethålet gå att fylla?

 

Så skulle vi då äntligen åka till Fertilitetsenheten (FE). Som vi har väntat. Som vi har fruktat besöket. Vi har varit så rädda. Så förväntansfulla. Så förvirrade. Vad skulle bestämmas egentligen?

 

Med risk för vårt förstånd valde vi att åka sl-vägen dit. (Valet kan också ha att göra med att både vår koncentrationsförmåga och vår bil är lite trasiga)

Så vi åkte buss. Vi bytte till tunnelbana. Vi åkte tåg. Efter en evighet var vi så framme. Vide är med oss hela tiden. När vi gick upp på stationen kom vi förbi kafeet vi satt på första gången vi fått se vår son. Då var han bara en liten plutt, 7 mm med en vibration som var ett hjärta. Vecka 7 eller 8. Det är ett så fint minne, vi satt och tittade på bilden av den lilla vita ärtan som var ett liv. Vårt barn. Som växte och blev vår älskade Vide.

 

Vi hittade styrka och mod hos varandra och gick med bestämda (nåja...) steg vidare mot ingången. Så här i det nya livet har jag för vana att vara i väldigt god tid. Så stegen saktades ner och vi vandrade fram och tillbaka lite för att slippa sitta i väntrummet alldeles väldigt för länge.
Det fick vi göra ändå, för läkaren hade då inte för vana att vara i väldigt god tid.

 

Man kan lätt lära sig förstå att man hittat rätt till just FE, för de har så färgkodade väggar. Rosa för kvinnor, gröna för män. Tur, hur skulle man annars veta liksom?

Vi satt i väntrummet, jag drack fyra glas med kolsyrat vatten för att ha något att göra. Till slut fick vi komma in till läkaren.

 

Jaha, är ni redo att börja? sa hon.

Vi tittade på varandra. Ja! sa vi sen.

Jag är på dag två, upplyste jag lite nervöst om.

 

Hon gjorde en ultraljudsundersökning. Såg tio äggblåsor på en äggstock. Sju ungefär på den andra. Typ normalt ungefär. Hon sa också att jag var kissnödig. Bra att hon sa, för det kände jag inte.

Efteråt sa hon att vi kunde strunta i nedreglering, för mig som är som Linus på linjen (en sån man har gjort alla studier på, en sån som inte har nåt hormontjall hon behöver hjälp med) fungerar båda metoderna bra. Och eftersom jag mår som skräp vore det skönt tyckte hon om jag kunde gå med på att inte nedregleras.

Ja, jo. Det kunde jag ju gå med på. Med lättnad.

 

Så ojdå hoppsan! Istället för den eeeeeviiiiiiigheeeeetslååååångaaaaa väntan vi har tyckt vi haft hittills ska vi plötsligt sätta igång ett försök. Nu. Idag. Börjar vi med hormonbehandling. Stimulering i fem dagar, sen tillsättning av FSH- och LH-hämning. Så tittar vi om sju dagar hur allt ser ut.

 

Och Sara skrev glatt på pappret om att jag får behandlas med andra spermier än hennes. TUR!

 

Efteråt exploderade huvudet av tankar som inte gick att tänka klart. Vi var på apoteket och hämtade ut en abnormt stor medicinpåse.

 

Vad gör vi nu? undrade vi när vi vandrade omkring och knappt hittade ut från sjukhuset efter apoteksbesöket.

Mat blev det. Mat under tystnad. Med blickar som sa allt. Oj, så mycket känslor som inte får plats.

 

När vi ätit ville vi bara vara hemma. Men vi bor ju i helt andra änden av landstinget. Så vi åkte tåg. Vi åkte tunnelbana. Vi åkte buss (väldigt länge åkte vi buss, för det var mitt i kötid) Huvudet surrade och öronen ville inte höra ett endaste ljud till någonsin. Jag var så TRÖTT av alla intryck och all koncentration.

När vi kom in och låste dörren var det en lättnad som inte går att beskriva.
Jag och Sara ska nog inte prata med varandra mer idag.

 

Och om en timme tar jag första sprutan för att bli en äggproducent av större mått. Ca tio tyckte de var lagom. Så det har jag sagt till mina äggstockar, att tio ägg ska mogna.

 

Nu har vägen till LillaLo gått från drömmar till handling. Vide, han fäste ett år efter att vi gått till handling förra gången. Snälla LillaLo, vi längtar efter dig. Kom till oss!

 

H